emma.k

Vad fan är du rädd för? Din jävla nolla, vad är det du är rädd för? Din fegis, varför vågar du inte ta reda på vad du är rädd för? Din jävla idiot, vad har du att vara rädd för? Vad i helvete är du rädd för? VARFÖR FAN ÄR DU RÄDD?

Jag fattar noll och inte ett jävla piss. Inte konstigt att inte andra fattar mig heller, jag gör fan inte det själv. Har aldrig gjort och kommer fan aldrig att göra. Jag är rädd. Jag har kommit fram till en spärr. Jag är rädd som fan. Jag önskar bara att jag visste vad det är jag är rädd för. Jag önskar att jag vågade tänka så långt.

Jag vågar inte ta reda på varför. Jag vågar inte, för nu är jag lyckligare än vad jag har varit på flera månader. Jag vågar inte förstöra den här känslan. Jag vågar inte veta, jag är rädd för att förstöra. Förstöra det jag har byggt upp mig själv på de senaste veckorna.

Jag är skör. Det är sanningen. Jag är skör. Skör och rädd. Rädd. Rädd.

Jag är knäpp också. Min mamma tycker med det. Klok människa. Jag är knäpp. Jag sitter vid en jävla dator och skriver att jag är jävligt rädd i en jävla bloggjävel som alla kan läsa. Jag svär mycket. Jag tycker om att svära ibland. Jag är så jävla knäpp och jag är så jävla körd. Jag vet det. Men det är fan inte allt jag är. Det är inte allt. Det finns mer.

Måste våga. Våga vad? Vet inte. Våga släppa någon nära? Våga vara mig själv? Våga sparka sönder spärrjäveln? Våga ta det som det kommer? Våga chansa? Våga vad? Inte fan vet jag. Något i alla fall.

Jag har ändå haft en riktigt bra kväll, med dom bästa vännerna man kan ha. Trevlig lilljul hade vi. Vi har kul. Ni är bäst, på alla obeskrivliga sätt (okeej då, vissa beskrivliga sätt med). Utan er vore jag inte ett skit. Ni är så jävla bäst. Älskar er så jävla mycket.

Jag har svurit 17 gånger i det här blogginlägget. Gud, om jag hade trott på att du finns hade jag bett om förlåtelse för mina synder.