what if.
jag känner oro.
jag måste vara den enda, om inte en av jävligt få,
som känner så här.
jag vet inte om det är att jag känner mig själv och
min osäkra sida så bra, som gör att jag oroar mig.
jag gör det i alla fall, och det bekymrar mig. för det
är så fel, så fel.
det ska bli det roligaste i mitt liv.
och jag oroar mig för att allt bara kommer att bli fel.
jag är så trött på allt tjafs, på all skit. tar det någonsin slut?
i need you.
men tack vare att jag de senaste dagarna har umgåtts så
mycket med världens bästa så har jag lyckats hålla tankarna
borta och humöret uppe.
ni är verkligen allt, och jag klarar mig inte utan er.
idag har jag haft en finfin dag med kakan ute i solen. sol-
och ätar-tema är riktigt nice. posssssitivt.
men sen så blir det ju alltid en annan sak när man väl är
utan sina solstrålar.
man kommer helt enkelt på allt som är fel. framförallt att
något viktigt är väldigt väldigt fel.
jag orkar inte tänka på det, jag orkar inte deppa, jag orkar
inte känna hopplöshet, maktlöshet och sorg (ja, sorg!).
åtgärd?
- byte av sport (jag vann faktiskt en bågskytteträning på mallorca)
- konstant sysselsättning (kullerbyttor går ju alltid att träna på)
- socialt umgänge 24/7 (har inte kompisarna tid finns ju alltid a-lagarna)
- stirra in i väggen
- tjuta som en gris
- slå på saker/människor
- förbanna och svära åt gud
- föräta mig
- svälta mig
- borra ner huvudet i marken
nja... bästa är väl bara att låtsas som ingenting. jättelätt.
FUCK.
i had a dream.
drömmen är så gott som utraderad.
för ungefär två år sen blev den
uppslukad av ett mörker, och tynade
bort mer och mer för varje dag.
den försvann i takt med att mitt
gamla jag försvann, i en kamp
genom dubbla helvetet.
ibland ser jag glimpsar av den.
oftast intalar jag mig själv att sluta
drömma, att det redan är för sent.
i tider som dessa, känns det som
att den drömmen är helt i kras.
omöjlig att laga.
jag hatar att det hände mig och
förstörde allt.
i don't think i'll ever be free from it.
det är inte okej.
värdelöst.
jag är fan riktigt arg.
min ljumske är åt helvete.
vad är det för idé att jag spelar fotboll,
när jag bara får en kort tid åt gången?
jag får ju aldrig göra det jag älskar,
jag får aldrig riktigt komma i form.
vad som gör dagen ännu sämre är
att united gör världens sämsta match
och förlorar cl-finalen mot dumma
barcelona.
SKIT OCKSÅ!!!
hurra, hurra!
nu är det klart. allt är klart. ofattbart.
de närmsta veckorna ska jag bara
leva och njuta.
jag kan fokusera helt på fotboll och
det sociala livet, utan att ha några
måsten i bakhuvudet.
mina enda måsten nu är saker som
ska inhandlas till studenten, men
det är ju bara roliga måsten.
nu ska jag vila, sedan ska jag ge
mig ut i stormen och ta mig till
vrinneviskogen. där ska jag plåga
mig själv i intervallöpning + springa
i backe. jag behöver mjölksyra-
träningen, men usch fan vad tråkigt
det är att göra själv.
hur tråkigt det än är, så ska jag göra det.
jag vill ha tillbaka min arbetskapacitet!
ikväll väntar älskling och final i
champions league. FIRA!
unreal.
saker och ting börjar gå mot sitt slut.
grey's anatomy och 24 har precis haft säsongsavslutning,
och jag har sett det allra sista avsnittet på min (en gång
i tiden iaf) absoluta favoritserie - prison break.
idag är sista dagen jag pluggar under min tre år långa
tid på kunskapsgymnasiet.
imorgon har jag mitt sista prov någonsin.
nästa vecka börjar studentveckan.
torsdag den elfte juni tar jag studenten.
hur overkligt är det inte?
(och hur omotiverande känns det inte att plugga till sitt sista
prov, när det "bara" handlar om fotboll och när det finns så
mycket annat jag kan göra?)
i'm falling behind.
nu ligger jag inte ett steg före, jag har halkat efter.
jag har försökt att förhindra det, men det räckte inte.
jag blir så arg, ledsen, generad och frustrerad när jag tänker på det.
jag vill vara där jag var förr, självsäker i att orken alltid finns där.
nu orkar jag inte. benen är tunga och alldeles för långsamma.
koncentrationen finns inte, det är dimmigt, och det kommer fel sorts
tankar.
du orkar inte.
du klarar det inte.
du kan inte göra det här bra, för du orkar inte,
för du är för långsam.
alla ser dig.
skam.
jag kan inte göra något mer än mitt bästa nu. det gör jag. jag ska
pusha mig själv, jag ska kämpa och jag ska köra järnet.
jag ska ta mig tillbaka och jag ska bli den jag en gång var.
jag ska inte fastna i något mörker.
jag ska ha tålamod och bara se framåt.
jag måste fixa det här.
för det betyder allt.
derby.
man är trött, men märker samtidigt vad snabbt man blir pigg.
man känner lite fjärilar i magen, och tankarna flyger och far.
man målar upp bilder i huvudet och känner hur laddningen stiger.
det är derbydags.
"kämpa världens bästa tjockis" skrev du igår på min hand, och det
är kvar än. jag kommer att behöva det, för idag blir det tufft.
tufft och roligt.
nervöst och laddat.
klockan två smäller det.
sentimentalitet.
det har gått nästan tre år sedan när vi lite blygsamt tafatt tittade oss omkring på idrottsparkens konstgräsplan.
jag kommer ihåg att vi hade en passningsövning, där man hela tiden bytte partner för att lära sig namnen på varandra.
jag kommer ihåg hur förvånade vi blev på tw:s koll på oss alla. 'hur visste han det?', undrade vi.
jag kommer ihåg hur vi genast lade märke till heddans breda östgötska, och hans favoritord ("tempo")
allt var nytt, nervöst, men framförallt kul.
efter tre år är det knappast nytt och nervöst, men det har ändå alltid varit roligt. trots lite bristande variation på upplägg och val av övningar har vi nästan alltid haft roligt där. och visst har det varit givande.
idag var det sista fotbollslektionen på kunskapsgymnasiet för oss treor (de få av oss som är kvar). det var kul, men inte sorgligt. egentligen är det sorligt, men det känns inte så nu, för det har inte gått in i huvudet ännu. det har varit en vana och en livsstil i tre år att ha fotboll i skolan. det känns fortfarande som att man kommer stå där i höst igen (det kommer jag förmodligen göra om jag är arbetslös också, haha).
jag är i alla fall glad att jag har läst specialidrott a och b, för det är helt klart de kurser som har gjort min tid på kunskap både roligast och mest givande.
nu har jag bråttom till träningen, hoppsan.
humma'lum.
det blev ingen "riktigt bra match" som lovat.
men det blev tre poäng, som lovat.
det innebär att vi är ensamma i serieledning.
vi får se hur länge det varar, i den här serien
verkar det som att det kan gå precis hur som.
men just nu går det bra för oss och vi har kul :)
sitter och funderar på hur jag ska få ihop tiden
den här veckan. sitter och blänger på min FIG-
bok, så otroligt onödigt med fotbollsprov. drar
mig för att gå ut i spöregnet för att träna fotboll.
känner mig lite småbekymrad för ditt och datt.
dagen började inte så bra. dock spelar det ingen
roll, för här i livet är det bara en själv som kan
påverka hur bra eller dålig ens dag ska bli.
dagen är inte slut på långa vägar, man vet aldrig
vad som händer.
man är sin egen lyckas smed. inställning är allt.
kan det kanske vara så?
han är riktigt bra på att vara så himla snäll.
min pappa är riktigt bra på att vara pappa.
nu ska jag göra honom glad, och spela en
riktigt bra match.
den här matchen är för dig pappa <3
det kliar, men det går!
det kan vara kentas fel.
(kenta är min piercing)
jag vill inte bli av med kenta :(
jag hade en dålig dag på jobbet.
mitt humör var inte riktigt rättvist
mot min underbara pojkvän.
greys-avsnitten kändes inte bra.
men visst är livet bra ändå,
när united vinner sitt tredje, raka
ligaguld,
när man får njuta av det underbara
vädret med den man älskar,
när man har en riktigt bra kväll med
bästa råttan,
och när man ska spela fotboll
imorgon.
it will be fuuuun :)
kliar.
jävligare är att det har gjort det i snart
två veckor. HEMSKT. mina ben är fulla
av äckliga utslag.
jag är allergisk mot något, och det kan
vara precis vad som helst. noot fun.
vad kan det vara?
bosse? (då blir mamma ledsen)
kvalster? (hallå, inte min säng!)
något klädmaterial? (fy fan vad jobbigt, kan inte föreställa mig ett liv i bara polyester)
mat? (det finns över en miljard livsmedel, gaaah!)
tvål? tvättmedel?
jag vill inte vara allergisk, fan vad jobbigt.
förutom ben (och även underarmar nu, great) kliar det i kroppen av mig,
fast av iver. jag vill ha söndag, jag vill spela match. fotboll är kul och jag
är så otroligt sugen på att spela just nu. taggad!
i can see the end.
knappt två veckor. 13 dagar.
om 13 dagar har jag mitt sista prov.
då är jag fri från pluggandet,
åtminstone för ett helt år.
det är nästan så att jag kommer att
slå en kullerbytta à la peter
gustavson av glädje.
resterande två veckor kommer att
gå åt till att slappa, njuta och
säkerligen en hel del partajande.
sedan är det dags. 11/6 kl.16.00.
welcome to the freedome.
jag vaknade för en stund sen, efter
en lite väl lång tupplur. så går det
när man pluggar så sent på den
sista terminen någonsin i gymnasiet.
nu är jag för seg för att börja igen, och
har tittat igenom lite bilder istället.
tänkte vara snäll och dela med mig av
några gamla godingar.
you ruined it.
jag vaknade upp med dig, min älskade finaste.
fantastisc four igen på fotbollen. det var riktigt kul och
kändes underbart. det var längesen.
tripp till linköping med bäx, med stopp för lunch på
skarphagen först. smaskig firre och stekt potatis.
bra och hög musik, choklad, cola, bra umgänge.
studentklänning hittad (måste läggas upp lite först)
och ett impulsköp som jag fortfarande inte är
riktigt säker på. god glass på glasses bossbar.
tog E4:an mot helsingborg hem, istället för mot
stockholm. bra jobbat, nästan rätt håll. ni gjorde
dagen riktigt bra, en av de bättre på länge.
det höll inte. det räckte med en blick. en
blick, och alla glada känslor är som bortblåst.
det gör ont, jag mår illa och jag vill bort. jag
blir galen på att jag är så maktlös. jag blir galen
av oro. jag blir galen, för det gör så ont.
tom, seg, glad.
jag är lite tom på ord på något vis. är väl trött. lite irriterad.
dagen hade en finfin start dock, med fotboll som första
lektion. ännu roligare nu är att bäx är där. vi tre har kul!
resten av dagen har i och för sig mest varit jobbig, och
seg. jag somnade verkligen på historian, hoppsan.
jag har ändå hållt gott humör hela dagen igenom
(trots mina stela lår och rumpa). efter igår kan jag inte
vara annat än glad. det är sånt jag lever på. älskade,
bästa fotboll som jag inte kan vara utan.
i miss you honey..
lycka.
jag gick ut efter en bit in i andra,
och kom sedan in igen. tur det.
mitt knä höll.
jag orkade.
min teknik var inte värdelös.
jag fick sätta avgörande målet.
vi ligger delad etta för tillfället.
I AM HAPPY :)
we are meant to be.
jag vill att du ska kunna känna dig säker,
och jag vill att du ska känna dig älskad,
alltid, oavsett vad.
det här vill jag att du alltid ska komma ihåg.
My sweet, my darling love
I love thinking about you and me finding each other,
Because when I do, it makes my entire body warm
The thought of you loving me is still quite incomprehensible to me,
But still, the thought always make me smile sincerely
I love being around you, because you make me happy
You always calm me down when anxiety, doubt and fear break into my head
When I feel life is uncertain, I can always find security in your arms
You help me remember what is worth living for, and help me forget the rest
Now, it does not matter how many times I fall, or how hard I hit the bottom,
Because I know you are always there to help me rise
Looking into the beautiful, brown eyes of yours makes my heart beat double
And when I feel your soft lips against mine, I feel more alive than ever
I always miss you when we are apart, because I can not get enough of you
I may be dark and twisty sometimes, and I may have trust-issues
And sometimes I am afraid that this can come between us
But, I have this voice whispering in my head,
And my heart telling me for sure
That you and me, we are meant to be
blödig.
jag är inte typen som gråter till film och sånt.
självklart har det hänt, när det nästan är outhärdligt sorgligt
eller ett ögonblick av fin lycka. pearl harbor, pay it forward
har jag till och med gråtit till flera gånger.
nu såg jag ett så sjukt bra grey's avsnitt, och jag grät av
både glädje och sorg. varför denna plötsliga blödighet?
det är rätt häftigt att man ändå kan känna så mycket
känslor kring något som faktiskt bara är fiktion.
längtan blandat med oro. jag vill inte, och jag tänker inte,
tveka. det är hundra. jag ska inte känna, jag ska stänga
av. jag ska ha fokus på rätt sak. allt annat måste jag
kunna glömma. det här är viktigt för mig, det är alltid
lika viktigt.
det är inget farligt att det gör ont.
jag är inte trött, jag orkar för att jag vill.
jag är inte ur form, jag kan om jag stänger av.
jag är stark och jag klarar det här.
äntligen.
har någon däruppe kanske hört mina böner?
tekniken är i like med ett tungt kassaskåp.
konditionen var sämre än väntat.
självförtroendet ligger ganska nära botten.
men vet ni vad? jag bryr mig inte!
jag är glad för mitt knä är redo för match.
i helgen får jag äntligen ta på mig den
svarta tröjan, med älskade nummer sju på
ryggen, och springa ut på planen tillsammans
med mina underbara lagkamrater.
precis det jag har längtat efter. jag ska inte ens
reflektera över min insats. det enda jag ska
tänka på är laget och hur roligt det är.
förövrigt gör jag saker som inte är så likt mig.
ibland blir det så, för ibland kommer man till
en gräns där man inser att det kommer något
före prestationer. sin hälsa. jag gör det här för
min skull. vad gör det om hundra år? ingenting.
jag gör mig själv en tjänst.
och förövrigt måste jag säga att jag älskar mina
vänner, världens bästa <3
kom igen!
jag kan inte gå och vara depp hela tiden,
livet springer ju på ändå. vore ju synd att
missa det.
ja, det kanske är en hel del som känns
fel i min tillvaro nu, och det är mycket
jobbiga saker som händer. men jag vill
inte ge upp för det.
jag har underbara vänner som får mig att
skratta. jag har en underbar pojkvän som
ställer upp på allt.
nu ska jag sitta och ta tag i skolan. det är
faktiskt inte många veckor kvar. kom igen
nu emma, du kan det här.
och mitt knä.. ja, det får väl ta den tiden det
tar. men fan om det inte hinner bli bra till
23e maj, vill inte missa ännu ett derby!
det är inte lätt när det är svårt.
när något gång på gång fäller krokben för lyckan.
det är inte lätt att att vara glad,
när hjärtat inte vill sluta gråta.
det är inte lätt att tänka klart,
när tankarna är i en enda dimma.
det är inte lätt att orka,
när energin tycks tyna bort.
det är inte lätt att se ljus,
när man är instängd i en mörk vrå.
det är inte lätt att skratta och le,
när klumpen i bröstet bara växer och gör ont.
det är inte lätt att kämpa,
när man inte vet någonting.
det är inte lätt att vilja,
när allt man vill bara rycks bort från en.
det är inte lätt att leva,
när det är svårt.
