i've been afraid for too long.
idag kändes det okej.
jag behövde inte vakna av min klocka vid 05.00.
jag vaknade helt av mig själv, bredvid världens finaste.
bra start, tyckte jag. sen kände jag efter.
TRÄNINGSVÄRK!!!
igår tränade jag ben för första gången på hur länge som helst.
benböj, utfall, you name it. idag känns det i alla fall.
bestämde mig att sticka till gymmet i alla fall.
vet inte vad som varit värst idag, de flera försöken att få på sig
strumporna, att cykla, att gå ner för trappan till gymmet, att
stretcha eller att gå och handla?
jag skrattar nästan åt mig själv när jag går. det är inte att gå.
det är att staka sig fram på styltor, typ. varje steg innebär
kramp och pina.
*
kan man få tillbaka allt det där igen? eller är det meningen att
det som en gång var bara ska fortsätta att tillhöra det förflutna?
kanske finns det en mening till att det inte är som det brukar.
det känns ensamt. jag vill inte tro att jag valt det själv.
hur skulle jag annars kunna sakna den gamla tiden så mycket?
det känns alltid som att jag inte riktigt passar in, hur mycket
jag än vill.
jag förändrades, hur lite jag än vill det. det hände. det gjorde
ont. flera gånger.
repar man sig aldrig helt?
frågan är om jag någonsin kommer att prata om det.
jag vågar inte för jag är rädd för verkligheten.
*
älskling kom hem.
*
and i miss you guys so damn much...
Kommentarer
Trackback
