hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

gamla och dystra lokaler, självmordsväder, oroliga nätter, en känsla som inte vill försvinna, stressen över att inte komma framåt, ovissheten som driver en galen, saknaden efter dom jag tycker om, att vilja vara någon annastans, otillgängligheten, livet som passerar förbi när man står still. inte ens borta bra.
men idag är det faktiskt blå himmel och jag är hemma i linköping
ska till och med på maskerad ikväll
blir intressant att se om det finns en jonny bravo i mig.
imorgon tar jag tag i allt som inte är bra, samlar kraft till nya veckor och ser till att styra upp det
det blir faktiskt aldrig bättre om man inte öppnar munnen.
jag vet vad jag måste göra för att komma framåt och bli bättre och bra
it's time to rise
'

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0