emma.k

Ligger i sängen nästan utslagen. Känner mig glad och ledsen på livet på samma gång. Jag känner mig energisk ena stunden och kraftlös i nästa. Jag åker lite berg- och dalbana kan man säga.

 

Men när jag tänker på det så kommer jag alltid att känna både och. Jag älskar att ha något att kämpa för, ett mål att uppnå. Det håller mig igång, motiverad och får mig att må bra. Samtidigt vill jag inget hellre än att uppnå målet på en gång, känna tillfredsställelsen över att ha lyckats. Sedan har vi ju den lilla grejen som följer efteråt - a tomlösheten, rastlösheten. Målet är nåt, man har kämpat färdigt och har inget att sikta på.

 

Jag har börjat spela i en ny klubb i en högre division. Jag har ett mål, jag har något att kämpa för. På måndag påbörjar jag min sista termin på sjukgymnastutbildningen. Jag har ett mål, något att kämpa för. Sedan följer jobbsökande. Mål och strävan, jag kan inte vara utan det. Det kostar dock, i form av energi. Alla dagar orkar man inte kämpa lika mycket. Då blir man trött och besviken på sig själv. Men i slutändan är det ändå värt det, för det får mig att komma framåt i livet. Jag är en driven människa som hela tiden måste ha mål, ambition och drömmar att sträva efter. Det svåra är bara att jag aldrig kan bli nöjd.

 

Tänk att jag strävar så mycket efter att bli nöjd, samtidigt som jag aldrig vill bli nöjd. Hur slutar det egentligen?