emma.k

Förstår knappt var tiden tar vägen. Jag har "sommarlov" en vecka till och den är redan alldeles för fullspäckad för min smak. Är dessutom cykelhandikappad just sedan jag fick punka på cykeln, vilket innebär att jag får gå eller ta buss när jag vill ta mig någonstans. Allt tar längre tid, i alla fall när man inte bor jättecentralt. Avverkade dessutom dryga 1 ½ timmar på vårdcentralen (endast 5 av dessa innefattade själva mötet med läkaren) för att få ett sketet recept på antibiotikasalva till mina kliande och kladdiga ögon. Det känns liksom som slöseri med tid (för att det är så tråkigt), samtidigt som det är något nödvändigt.

 

Imorgon ska Anna P och jag sitta med uppsatsen från kl. 9.00. Och onsdag. Och torsdag. Döda oss, gärna flera gånger om! Ångesten har redan infunnit sig, och trots att vi inte ens har börjat än vet jag att vi kommer sitta där fly förbannade på det dumma statistikprogrammet och undra hur vi ska få ner vårt resultat från studien på papper. Men det är bara att bita i det sura äpplet, som dom säger.

 

Idag fick jag höra något som gör mig otroligt glad och förväntansfull. Chans till jobb. Mitt drömjobb. Åh, kan någon spola fram tiden fyra, fem månader? Peppar, peppar.

 

Sedan skulle jag bli glad om jag fick ordning på mina fötter igen. Seriöst, jag tror att någon har tagit mina och gett mig sina. Det är inte mina fötter. Det känns i alla fall som så när man helt plötsligt är en värdelös passningsspelare och inte heller kan skjuta. För inte kan man väl helt plötsligt gå flera steg bakåt i sin utveckling? Kan ju också vara det som så fint kallas för "svacka", men det känns bättre att skylla på att det inte är mina fötter som gör så dåligt ifrån sig.

 

Snark på mig själv.