emma.k

Känner mig tom och samtidigt full av känslor på samma gång. Besvikelsen har kommit ifatt mig, liksom min oro för framtiden. Motivationen försvann någonstans, min energi är obefintlig och det känns som att alla måsten är för stora. Jag måste plugga men börjar nästan gråta av tanken. Pluggar jag inte växer ångestklumpen. Samma sak med jobbsökandet.

 

Så här blir det när jag är sjuk. Första dagen tycker jag det är skönt, för jag tvingas vila och varva ner, vilket jag är värdelös på annars. Sedan är det bara jävligt. Orken finns inte till något, stressen över allt man borde göra växer och den allmänt deppiga känslan tar över mer och mer. Jag vill TRÄNA och få min dagliga endorfinkick. Jag är så beroende av den för att orka med vardagen. Nu orkar jag ingenting och allt känns bara skit. Mitt rationella jag vet att allt inte är skit, men allt känns skit. Jag mår skit. För nu känner jag allt som jag inte hinner med att känna när jag är frisk. Nu copar jag inte, nu låter jag det bara slå mig i ansiktet. Gång på gång.

 

Vill bara bli frisk och komma igen. Få lite jävlar anamma. Våga leva i nuet, göra det som får mig att må bra och inte oroa mig över sådant jag inte kan påverka.