emma.k

Det har varit en hård träningsvecka och allmänt mycket i livet. Min kropp säger ifrån, mina ben protesterar och energin sinar alltmer. En bajsträning räcker för att ångestklumpen, fylld av alla saker som inte känns riktigt bra just nu, ska börja växa igen.

 

Sedan räcker det att bara få vara i samma rum som sina fina, underbara vänner och få prata av sig, för att den där klumpen ska minska i storlek igen. Jag är så himla tacksam för att jag har så fina vänner omkring mig, ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna dom.

 

Nu är det bara jag, musik och tända ljus. Snart dags att sova och samla kraft till en ny dag, som förhoppningsvis känns lite bättre. Jag vill ha positiva Emma tillbaka, jag gillar henne bättre.

 

 

Ikväll var det faktiskt roligt att spela fotboll. Vi spelade internmatch och för en gångs skull fick jag faktiskt spela på den positionen jag trivs bäst på (inte undra på att det blev roligt igen)

 

Annars idag har det inte hänt mycket mer än heldag med ländryggskursen. Nu har vi lämnat MDT-spåret och påbörjat OMT istället. Det betyder egentligen: från konkret till luddigt, från fokus på patientens egen aktivitet till mer handpåläggning, från generell undersökning till riktigt finlir på segmentell nivå. Alltså, man blir frustrerad och undrar hur i hela friden man ska lyckas känna något. Hej OMT, värst vad columna återgick till att bli luddigt igen. Fast samtidigt, mer handpåläggning är också roligt.

 

Nu har jag en skype-date med min kärlek där borta i Örebro. Sedan blir det sängen, för imorgon är det en ny dag med ländrygg, fotbollsträning och (försenat) födelsedagsfika hos Johanna.

 

Jag är så otroligt död i kroppen. Det var en hög intensitet på träningen igår, så jag tänkte att det kanske var lugnare idag. Därför gick jag till gymmet idag på förmiddagen. Dock hade jag fel, träningen ikväll var fem gånger jobbigare än igår. Uppförsbacken hem från stationen kändes oändligt lång. Den sista raksträckan orkade jag knappt trampa runt ett varv. Nu ligger jag totaldäckad i soffan och tröstar mig med lite mörk choklad och champions league (som jag knappt orkar kolla på).

 

Efter två schemafria dagar (fyllda med eget plugg, magnetröntgen, städning och träning) är det dags för skola imorgon igen. Går till 16.45, så det blir raka vägen till tåget och träningen efteråt. Tänk att man gör det här frivilligt, särskilt när det var längesedan man var riktigt glad efter en fotbollsträning.

 

 

 

 

Jag har haft ännu en underbar helg som har svischat förbi, alldeles för fort. Det har varit en superlyckad födelsedagsfest med utgång, umgänge med bk, slappat järnet och myst med min andra halva och varit hos min far och umgåtts med syskon och lilla Astrid.

 

Efter en sådan lyckad helg behöver jag väl knappast skriva om min söndagsångest/separationsångest. K åker tillbaka till Örebro och jag har en ny vecka proppad med skolarbete och träningar. Imorgonbitti blir det även en tripp till Motala, för att genomgå en alldeles för sen magnetröntgen av min höft.

 

 

Jag är helt slut och på uruselt humör. Jag blir så himla less på mig själv, på min motivation som dalar och gör mig velig på vad jag vill. Glädjen finns inte där just nu och trots att jag anar varför, kan jag inget göra förrän jag säkert vet. Och när vet jag det?

Jag hade den bästa helgen på mycket länge, tack vare min andra halva. I fredags bjöd han mig på fin restaurang som födelsedagspresent, i lördags sov vi länge, shoppade, lagade mat, åt gott och myste. Igår var familjen (inklusive världens gulligaste lilla tjej, Astrid) här på fika och firade mig och på kvällen ställde två snälla klasskompisar upp på att hjälpa mig äta av den kopiösa mängden tårta, bakverk och godis som blivit över.

 

 

 

 

Idag (blä-måndag) har jag nästan bara haft ångest. Ångest över skola, jobbsökning (som inte blir av för att jag inte förstår när jag ska ha tid till det), missat läkarbesök, punka på cykell, pendling till träning, och allmän fotbollsfrustration. Energin är som bortblåst när jag som bäst behöver den.

 

Nu vägrar jag i alla fall plugga mer, det går inte. Ska somna till SATC och sakna min K.

 

 

Kl.12.28 blev jag på pricken 22 år idag. Min dag har inte varit överdrivet speciell med skola från 8.15 - 16.45 och träning direkt efter, men en födelsedagslunch med pappa på taste of thai och riktigt mysigt födelsedagsmys med norrpan-tjejerna efter träningen förhöjde min dag rejält. Jag har så fina vänner och det är jag så glad för!

 

På fredag kommer K hem, då har han något hemligt inplanerat. Jag börjar bli riktigt nyfiken! Framförallt längtar jag efter hans famn.

 

Dags att borsta tänder och krypa ner, imorgon väntar en exakt lika lång skoldag...

 

 

Blöööö, känner jag. Jag är helt död, i kropp och knopp. Det är inte optimalt att plugga så här sent, särskilt inte när man tränat och segnat till efter tågresa och middag. Särskilt inte när träningen gick skit och jag känner mig värdelös.

 

Hade Anna P på sleep over. Vi uppsatsade, gymmade och uppsatsade. Våra tre första sidor på diskussionen på två timmars effektiv tid, det var vi nöjda med!

 

Nu ska jag packa ihop, diska och dö lite i min säng. Längta efter min andra halva.

 

 

 

Radarparet!

Lång lördag. Lång bussresa till och från Kungsbacka (har i alla fall uträttat lite skolarbete), match mot Tölö på en av de sämsta fotbollsplanerna jag någonsin spelat på. Stark vinst med 3-2 trots 60 minuters spel med en man mindre på planen. Det behövde vi! Nu måste vi se till att ha samma inställning de tre sista matcherna. Drygt med två veckors speluppehåll bara, pga. att ett lag gått i konkurs och

 

 

Vaknade till en grå morgon idag. Ögonen fulla med klet, då läkaren fortfarande inte gissat rätt på diagnos och därmed inte heller läkemedel. Är inne på fjärde veckan med kliande, grusiga och kletiga ögon. Det suger ganska mycket. Jag känner mig inte heller ett dugg utvilad och är fortfarande grå i själen. Saknar min andra halva. Därför blev det frukost i sängen idag, med rullgardinen neddragen.

 

Måste dock upp och hoppa nu. Packa väskan, dra till gymmet och sen till skolan. I eftermiddag åker jag till Norrköping för VFU-planering och födelsedagsfirande av min älskade pappa.

 

Ännu en lång dag i skolan, fullspäckad med föreläsning/färdighet/patientmöten i ländryggskursen. Lärorik dag. Jag kom på att det är första gången som det här med rygg inte känns omöjligt stort, rörigt eller luddigt. Jag känner mig inte dum i huvudet, utan jag känner att jag verkligen är med, att jag förstår och att jag lär mig.

 

Har just tryckt i mig en godispåse i soffan som tröst. Är arg, ledsen, besviken och frustrerad på samma gång. Mest på mig själv, som vanligt. Varför, varför, varför måste jag vara som sänker mig själv? Hur sorgligt är det inte att det är precis som alla har sagt sedan jag var 14 år - din största motståndare är du själv. Jag har vetat om det i åtta år, men jag har fortfarande inte lyckats göra något åt det (lite, men inte helt). Hur kan något så lätt vara så förbaskat svårt?

ARG.

!!!

 

Dessutom har jag kass hy för att jag tröstätit så mycket den här veckan. Fan.

Tiden bara rusar iväg som vanligt. Jag kom hem för mindre än två timmar sen, sitter nu och skriver lite på uppsatsen. Ser till mitt stora förtret att klockan redan är över elva. Med tanke på att jag måste göra mig iordning för natten, packa morgondagens väska, lägga in tvätten, hinna varva ner så kommer jag förmodligen inte somna än på länge. Uppstigning klockan sju imorgon, kill me.

 

Andra träningen i rad som kändes bra och rolig. Ljumsken känns nästan helt bra (!) Nu är fotboll kul, tack för det. Frågan är hur länge det räcker. Lördag har vi match i Göteborg kl fyra, vilket innebär att heeeeela dagen och kvällen försvinner. För 90 min skulle det lätt vara värt, men det kan jag ju knappast räkna med.

 

Nä, nu ska jag faktiskt stänga ner. Good night.

 

 

Kan tyvärr inte säga att skolångesten lättade idag, snarare ökade den. Det känns oerhört rörigt den här terminen: valbara kurser, KUA (klinisk undervisningsavdelning) 2 veckor som krockar med valbara kurser, entrepenörskap (hur sjutton kan det förväntas att man ska komma på en ny idé inom sjukgymnastik och genomföra den?) och kandidatuppsatsen som ligger som en tung, blöt filt över allting. Idag hade vi dessutom en föreläsare från sjukgymnasternas riksförbund (LSR) som pratade om det här med jobbsökande, cv, intervju, anställning, arbetslöshet etc. Ångesten lättade inte när han pratade om arbetsmarknaden för sjukgymnaster: "alltså.. det ser ju inte alltför ljust ut för er. Men inte mörkt heller, det får man inte glömma!"

 

Samtidigt vet jag att det alltid är så här inför varje termin - det känns mycket och man undrar hur det är möjligt att lyckas, men i slutändan går det ju ändå alltid. Dessutom är jag ju sjukt nöjd med mina valbara kurser, ländrygg och egen praktik. Alltså, det är ångest blandat med positiv förväntan. Bara att jobba på att låta det positiva trycka ner ångesten.

 

Det jobbiga med att gå i skolan hela dagen, åka direkt och träna i Norrköping och komma hem sent (till en alldeles för tom lägenhet) är att man lätt får för sig att det är okej att äta massa gott. Som choklad, som kladdkaksmuffins. Det är farligt att ha sådana frestelser hemma när man är trött från skola och fotboll, och även känner sig ensam och saknar sin sambo. Hela jag kanske har förvandlats till en muffins till nästa gång vi ses, vem vet.

 

Jag hade rätt i att jag skulle sova dåligt. Nu sitter jag här efter en heldag med skola, fotboll, matlagning och skypande med K - zombietrött, som jag misstänkte. Träningen gick skit, stämningen efter ännu en match med tappad poäng var sådär. Fotboll är sådär just nu. Att komma hem sent för att tågen går så sällan är också sådär. Komma hem vrålhungrig är sådör. Är sötsugen så in i helvete och har farligt mycket gott i skafferi och frys. Har blivit offer för en muffins och center-choklad, men där får det vara stopp.

 

Jag hoppas på en bättre dag imorgon.

 

Night.

Helgen svischade förbi snabbare än vinden. Bortsett ifrån att jag missade matchen var det en bra helg, som hela tiden spenderades med K. Förutom dopet gjorde vi bara det som föll oss in, vilket mestadels innebar pussar, kramar, mat, serier och film. Kändes tungt att säga hej då idag när man vet att (förmodligen) två veckor av saknad väntar.

 

Det var sista helgen på mitt "sommarlov" (mitt sista!). Imorgon påbörjar jag första kursen (ländrygg) på min sista termin på sjukgymnastutbildningen. Är i skolan 8.45-16.45, sedan stressar jag till Norrköping och fotbollsträning. Dagen lär gå himla fort och jag kommer förmodligen vara väldigt trött imorgon kväll. Känner jag mig själv rätt kommer jag att ha svårt att somna ikväll (bara för att jag vet att jag måste upp skapligt och för att jag sov ut alldeles för länge idag), därav att det finns en risk att jag är zombietrött imorgon.

 

Dags att packa väskan och lägga sig i sängen och varva ner med greys.

 

 

 

 

 

Idag är en sådan där dålig dag. Inte för att det har hänt något särskilt, som att en massa småsaker går fel. Det är en dålig dag för att idag är en dag när jag känner allt som jag sista tiden har försökt att förtränga. Allt som varit jobbigt och kämpigt kommer ifatt. Klumpen i bröstet som ibland letar sig upp i halsen, tårarna som jättelätt letar sig mot ytan.

 

Har sprungit, sett på grey's, läst artiklar om ländryggssmärta, påbörjat tvätten, men inget hjälper. Jag kan distrahera mina tankar, men vad jag än gör jag kan jag inte få bort klumpen. Inget kan få bort min känsla av frustration och besvikelse. Hoppas att min kärlek kan få mig att må bättre, om några timmar är han hemma.

 

 

Anna P är en riktigt bra uppsatskompis på många sätt (och en bra kompis också såklart), men just nu är jag extra tacksam för att hon är min partner eftersom att jag sitter och knaprar på m&m's som hon vänligt nog köpt med åt mig. Har dessutom bakat kladdkaksmuffins med m&m's fyllning - mina favoriter - till följd av hennes vänliga handling.

 

På tal om uppsats har vi nu kört de tre dagarna som vi planerade att göra innan terminsstart, och hör och häpna, det känns faktiskt bra! En farlig känsla eftersom att det här med uppsats är ett svajigt fenomen - det kan kännas klockrent en sekund, för att kännas totalt åt skogen i nästa. Jag vill ändå vara positiv och säga att det känns som att vi ligger i fas inför slutseminariet som ligger i november. Ska bli så ofattbart skönt att bli av med den här förbaskade uppsatsen!

 

Igår spelade vi bowling med laget, som något sponsorsuppdrag. Gratis bowling är ju inte fel, det var till och med rätt kul. Jag får dock spela lite oftare för att bli någon stjärna. Idag hade vi en träning, som kändes som en enda lång uppvärmning. Hittar fortfarande inte känslan riktigt och det stör mig. Är så jävla tråkigt att jag missar matchen i helgen också...

 

Imorgon kommer i alla fall K hem och vi har en hel helg att spendera ihop. Det är en mycket bra tröst.

 

 

Ligger i sängen nästan utslagen. Känner mig glad och ledsen på livet på samma gång. Jag känner mig energisk ena stunden och kraftlös i nästa. Jag åker lite berg- och dalbana kan man säga.

 

Men när jag tänker på det så kommer jag alltid att känna både och. Jag älskar att ha något att kämpa för, ett mål att uppnå. Det håller mig igång, motiverad och får mig att må bra. Samtidigt vill jag inget hellre än att uppnå målet på en gång, känna tillfredsställelsen över att ha lyckats. Sedan har vi ju den lilla grejen som följer efteråt - a tomlösheten, rastlösheten. Målet är nåt, man har kämpat färdigt och har inget att sikta på.

 

Jag har börjat spela i en ny klubb i en högre division. Jag har ett mål, jag har något att kämpa för. På måndag påbörjar jag min sista termin på sjukgymnastutbildningen. Jag har ett mål, något att kämpa för. Sedan följer jobbsökande. Mål och strävan, jag kan inte vara utan det. Det kostar dock, i form av energi. Alla dagar orkar man inte kämpa lika mycket. Då blir man trött och besviken på sig själv. Men i slutändan är det ändå värt det, för det får mig att komma framåt i livet. Jag är en driven människa som hela tiden måste ha mål, ambition och drömmar att sträva efter. Det svåra är bara att jag aldrig kan bli nöjd.

 

Tänk att jag strävar så mycket efter att bli nöjd, samtidigt som jag aldrig vill bli nöjd. Hur slutar det egentligen?

 

Förstår knappt var tiden tar vägen. Jag har "sommarlov" en vecka till och den är redan alldeles för fullspäckad för min smak. Är dessutom cykelhandikappad just sedan jag fick punka på cykeln, vilket innebär att jag får gå eller ta buss när jag vill ta mig någonstans. Allt tar längre tid, i alla fall när man inte bor jättecentralt. Avverkade dessutom dryga 1 ½ timmar på vårdcentralen (endast 5 av dessa innefattade själva mötet med läkaren) för att få ett sketet recept på antibiotikasalva till mina kliande och kladdiga ögon. Det känns liksom som slöseri med tid (för att det är så tråkigt), samtidigt som det är något nödvändigt.

 

Imorgon ska Anna P och jag sitta med uppsatsen från kl. 9.00. Och onsdag. Och torsdag. Döda oss, gärna flera gånger om! Ångesten har redan infunnit sig, och trots att vi inte ens har börjat än vet jag att vi kommer sitta där fly förbannade på det dumma statistikprogrammet och undra hur vi ska få ner vårt resultat från studien på papper. Men det är bara att bita i det sura äpplet, som dom säger.

 

Idag fick jag höra något som gör mig otroligt glad och förväntansfull. Chans till jobb. Mitt drömjobb. Åh, kan någon spola fram tiden fyra, fem månader? Peppar, peppar.

 

Sedan skulle jag bli glad om jag fick ordning på mina fötter igen. Seriöst, jag tror att någon har tagit mina och gett mig sina. Det är inte mina fötter. Det känns i alla fall som så när man helt plötsligt är en värdelös passningsspelare och inte heller kan skjuta. För inte kan man väl helt plötsligt gå flera steg bakåt i sin utveckling? Kan ju också vara det som så fint kallas för "svacka", men det känns bättre att skylla på att det inte är mina fötter som gör så dåligt ifrån sig.

 

Snark på mig själv.

 

 

 

På det stora hela var det en bra helg. Jag hade skyhöga förväntningar som inte riktigt uppfylldes. Jag var arg och besviken igår, för jag får inga svar. Inga raka puckar, om ens några puckar alls. Det är inte okej och jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Imorgon tar jag upp det, förmodligen med lugnet i behåll. Något annat är inte särskilt smart i min sits. Så arg får jag vara vid sidan av.

 

Lördag kväll blev smågalen, precis som korten förutspådde. Det spårade inte ur, utan det var på en övre lagom nivå. Vi hade så himla roligt bara vi kan ha, på vårt egna sätt.

 

Vaknade upp och mådde förvånansvärt bra imorse. Har varit seg idag, mestadels tillsammans med min underbara syster och lilla fina Astrid.