the pieces don't fit anymore.
It's time to surrender
It's been too long pretending
There's no use in trying
When the pieces don't fit anymore
The pieces don't fit here anymore
Vad gör man när felet bara ligger hos en själv, men när man inte vet vad man ska göra för att ändra på det? Eller vad man ska göra när man känner att man inte orkar mer, för man är så trött efter alla försök och misslyckanden. Det är svårt att vara glad när det viktigaste av allt inte vill stämma. Det är svårt att vara glad när man lever i en sorts dimma, där man inte kan vara säker på någonting. Det är svårt att våga förlita sig på vissa känslor, för vem vet hur länge det varar? Jag är en expert på att göra om allt positivt människor säger till negativt. Jag vet om det, och ändå kan jag inte ändra på mig.
Är bara så trött. Trött på att inte veta, trött på att försöka och känna sig otillräcklig. Jag är trött på att gå och sukta efter något som är så otroligt långt borta. Jag är trött på att bli nedslagen av alla motgångar. Jag är trött på mig själv för att jag är så extremt värdelös på att låta motgångar eller misslyckanden rinna av mig. Jag är trött på mig själv för att jag tänker för mycket, och framför allt ältar för mycket. Jag är trött på mig själv för att jag aldrig kan känna mig lycklig.
Vad vill jag med mitt liv egentligen? Jag visste förut, men nu vet jag inte längre. Det känns som att det enda jag någonsin velat bara kommer längre och längre bort ifrån mig. Det gör ont som fan. Visst, jag kan lyssna på dom som säger att det inte är så konstigt att det inte stämmer, när jag varit borta från lagträning så länge. Faktum är att jag inte är mest bekymrad över att jag har tappat. Jag är mest bekymrad över mig själv, för med mitt psyke kommer jag inte att komma någonstans. Att vara jag är inte tillräckligt. Fuck.
Tänker avsluta med något positivt i alla fall (woow, duktigt). På torsdag ska jag åka upp till Stockholm och göra en magnetröntgen. Jag vill verkligen veta vad det är, för det känns som att allting går sönder igen snart. Jag vet inte om jag klarar av det igen. Så snart får jag förhoppningsvis äntligen en diagnos.
Just nu är tjockis-Anna på Teneriffa. Den jekeln. Saknar henne redan. När hon kommer hem måste vi ha tjockiskväll.
It's been too long pretending
There's no use in trying
When the pieces don't fit anymore
The pieces don't fit here anymore
Vad gör man när felet bara ligger hos en själv, men när man inte vet vad man ska göra för att ändra på det? Eller vad man ska göra när man känner att man inte orkar mer, för man är så trött efter alla försök och misslyckanden. Det är svårt att vara glad när det viktigaste av allt inte vill stämma. Det är svårt att vara glad när man lever i en sorts dimma, där man inte kan vara säker på någonting. Det är svårt att våga förlita sig på vissa känslor, för vem vet hur länge det varar? Jag är en expert på att göra om allt positivt människor säger till negativt. Jag vet om det, och ändå kan jag inte ändra på mig.
Är bara så trött. Trött på att inte veta, trött på att försöka och känna sig otillräcklig. Jag är trött på att gå och sukta efter något som är så otroligt långt borta. Jag är trött på att bli nedslagen av alla motgångar. Jag är trött på mig själv för att jag är så extremt värdelös på att låta motgångar eller misslyckanden rinna av mig. Jag är trött på mig själv för att jag tänker för mycket, och framför allt ältar för mycket. Jag är trött på mig själv för att jag aldrig kan känna mig lycklig.
Vad vill jag med mitt liv egentligen? Jag visste förut, men nu vet jag inte längre. Det känns som att det enda jag någonsin velat bara kommer längre och längre bort ifrån mig. Det gör ont som fan. Visst, jag kan lyssna på dom som säger att det inte är så konstigt att det inte stämmer, när jag varit borta från lagträning så länge. Faktum är att jag inte är mest bekymrad över att jag har tappat. Jag är mest bekymrad över mig själv, för med mitt psyke kommer jag inte att komma någonstans. Att vara jag är inte tillräckligt. Fuck.
Tänker avsluta med något positivt i alla fall (woow, duktigt). På torsdag ska jag åka upp till Stockholm och göra en magnetröntgen. Jag vill verkligen veta vad det är, för det känns som att allting går sönder igen snart. Jag vet inte om jag klarar av det igen. Så snart får jag förhoppningsvis äntligen en diagnos.
Just nu är tjockis-Anna på Teneriffa. Den jekeln. Saknar henne redan. När hon kommer hem måste vi ha tjockiskväll.
Kommentarer
Postat av: kk
lycka är att äta frukosthjärtan.
Trackback
