you're the best.
jag kan inte.
och jag vet inte vad jag gör.
vet inte vad jag tycker,
känner eller tänker.
emellanåt klarar jag det bra, då märks det inte.
i nästa stund ligger allt uppe på ytan, och jag
känner mig fruktansvärt blottad och förvirrad.
jag vill inte tänka. jag vill inte känna. jag försöker
att inte göra det, men den här klumpen försvinner
inte. den här känslan försvinner inte.
jag vill inte vara här, jag vill bort. jag vill inte känna
den här smärtan som verkligen skär genom mitt
hjärta, om och om igen när jag tänker på det. men
jag kan inte fly. jag är hopplöst fast i den kalla
verkligheten.
let it out.
idag är jag gnällspik. idag känns det mesta åt helvete.
idag känns framtiden mörk och oviss.
idag är jag arg, ledsen och frustrerad.
dagen började skit. jag hatar tandläkare. att laga hål
är bland det obehagligaste som finns i min värld.
skolan stressar mig. prestationskrav och för lite tid.
mitt knä stressar mig. mitt knä förstör mig. varför,
varför skulle det hända just mig? varför nu? jag vill
inte missa alla roliga matcher. jag vill inte stå och
se på när alla gör det jag älskar mest i världen.
jag orkar inte gnälla mer, trots att jag hade tänkt dra
hela raddan. jag orkar inte tänka på det och orkar
inte heller skriva om det.
nu tar jag min fruktsallad och skiter i allt, ännu en kväll...
yellow.
det spelar ingen roll om det känns tungt, i er närhet kan man
typ inte vara annat än glad.
den ångestframkallande uppgiften såg mycket bra ut i c.p's
ögon, vilket gjorde att jag började dagen med ett leende på
läpparna.
nu ska jag till älskling också, kan det bli bättre?
jag kommer aldrig att ge upp oss två. it's you and me, a and f.
Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
And you know
You know I love you so
You know I love you so
semesterbollen -07
fool!
marre frågade; "när ska du lära dig?". ja, bra fråga. när ska jag lära mig?
förhoppningar, förväntningar, ivrighet, snett, vrid, pang... pannkaka.
det gör inte katastrofont. men det är sämre igen. och fotbollen känns bara så långt borta.
det gör ont av saknad efter det jag älskar mest av allt i hela världen. det bästa som finns.
skolan ligger som en spökande ångest i bakhuvudet på mig hela tiden. jag har inte gjort vad jag hade behövt gjort. jag har hittat en massa andra saker att göra istället.
varför kan man inte bara springa ifrån livet ibland, så får allt bara ordna sig av sig självt? jag är trött på att fixa själv. jag är trött på att alltid hålla ut. jag är trött på att få dras med skit. jag är trött på att känna att livet är orättvist (så onödigt att känna så, det vet vi alla att det är.). det finns ändå alltid folk som har det jobbigare, svårare och jävligare. jag borde vara tyst och bita ihop. men jag kan faktiskt inte det just nu. imorrn kanske, men inte just nu.
i'm tired.
trötthet. det är precis det jag känner just nu.
jag är trött på skolan. idag har vi haft studiedag, och jag hade tänkt att lägga ner åtminstone ett antal timmar på flitigt pluggande. det hade jag gärna gjort också, om det bara inte hade skitit sig! historian gick bra (otroligt, hur gick det till?), men psykologin rann ju ut i sanden. tänkte börja med uppdrag, men det går inte utan någon fakta. varken internet eller biblioteket hjälpte mig, great. hur ska detta gå? filmuppgiften gör mig bara förbannad, för internet hjälper inte till alls (observera att vi dessutom saknar kursböcker).
jag är trött på mitt knä. jag vet att det är utjatat, det tycker jag med. jag bara orkar inte med skiten.
jag är trött på meningslösa grubblerier.
jag är trött för att jag vill gå och sova. eller "vill" kan ju diskuteras. jag hatar att gå och lägga mig efter en dag där man inte alls har lyckats uppnå det man ville.
eftersom att det var ett tag sen jag nämnde något positivt i bloggen så kan jag väl faktiskt ta att göra det nu. my love råttan gjorde mig glad idag, lite extra glad. jag är glad att jag har daniel, för vi är så rätt för varandra.
that's it folks.
jag vill ha allting.
ibland känner jag mig som ett litet barn, när jag vill ha så mycket. stora "vilja-ha-begär".
jag vill också få en chans att visa vad jag går för.
jag vill nån gång i mitt liv få känna mig lyckad och stolt över mig själv.
jag vill känna mig behövd, jag vill inte komma i andra- eller tredje hand.
jag vill inte vara osäker, jag vill ta för mig.
jag vill inte gömma mig, jag vill synas.
jag vill inte sitta still, jag vill röra på mig.
jag vill inte höra och se på när andra får det jag vill ha.
mest av allt vill jag bara kunna spela fotboll. det är det enda jag riktigt litar på här i livet. den förändras inte, bollen är densamma. det är bara jag som kan ändra min inställning till den. vänskapen mellan mig och bollen är på mina villkor. jag kan ha kontroll. förr hade jag massor kontroll. nu känner jag bara behov av kontroll, som jag faktiskt inte har.
it's unreal.
ja vadå?
jag hatar när jag får den där känslan av overklighet. saker händer, utan att de händer. jag har olika känslor, samtidigt som jag stänger av. man skrattar, är glad, ler, men utan att göra det innerligt och äkta. det känns inte verkligt, inte något av det. jag blir så ibland när jag stänger av. jag måste stänga av. kan jag inte rymma ifrån det eller göra något åt det, kan jag bara stänga av det. jag vill inte lyssna på mig själv. jag ångrar mig inte. ja, det är besvärligt, men ibland är smällar en del av priset för något man eftersträvat. smällarna är bara lite jobbigare än väntat. jag behöver röra på mig, för som karin sa är vi beroende av våra endorfinkickar. vi är endorfinberoende på ett helt annat sätt. rör jag inte på mig stannar jag inte bara upp fysiskt, utan också psykiskt. när det går så långsamt kommer tankarna jag inte vill höra. jag brukar säga att de inte är sanna, att de ljuger. men jag vet med mig att dom inte gör det nu. därför blir det så svårt att låtsas.
jag vantrivs i min egen kropp just nu. jag vill att allt ska vara som vanligt. jag vill kunna röra på mig. jag vill kunna spela fotboll. jag vill inte behöva stänga av.
i don't feel like me, and this is not the world that i'm used to.
säg hej till kenta!
två händerlser värda att nämnas inom de senaste 24 timmarna (en lite mindre viktig kanske):
1. jag ser ut som harry potter. min pappa och jag skulle hjälpas åt att få clinton (doggie) att hoppa in därbak i bilen. efter bristande kommunikation blev det så att pappa kastade upp bosse samtidigt som jag hade börjat att böja mig ner, och svisch! bilnyckeln gjorde ett lagom snyggt jack, nästan mitt i pannan. tack och lov för att jag har lugg säger jag bara! jag skrattar åt mig själv varje gång jag tittar mig i spegeln, samtidigt som jag grämer mig för hur fult det är.
2. jag har piercat naveln! his name is kent, men ni kan kalla honom för kenta. en fin vit sten sitter numera i min navel. det gjorde lite ont när jag tog den, eftersom att jag hade lite problem med att slappna av. men seriöst, vem skrattar inte när man ligger nervös på en brits och ser en bild på smurfarna uppklistrad i taket rakt ovanför ögonen? jag hade jätteproblem med att hålla mig för skratt. kenta sticktes och gjorde ont hela kvällen igår och på natten hade jag hemska mardrömmar om att jag hamnade på sjukhus med livshotande inre inflammationer. för ni som inte känner mig kan jag berätta att jag har tendenser till att vara lite nojjig.
nej, nu ska jag skärpa mig och plugga. efter det ska jag cykla till träningen och hoppas på att kenta vill samarbeta med mig. lite teknikövningar är väl inte så farligt?
sist men inte minst, GRATTIS till syster! :)
jag vill.
...
upp, ner, upp, ner,
de senaste dagarna har varit väldigt bra.
- fint väder
- crazy friends
- danieel
- inget plugg (jag har bara skitit i det, och idag ska jag bli uppstressad över det igen - great)
- utflykt till sörsjön
- utd vann (tyvärr spelar dom fortfarande skit)
det var en hel del grejer att glädja sig åt. trots att jag verkligen försöker så kan jag inte vara glad och på gott humör hela tiden. bekymmer står fast kvar trots tillskottet av positiva händelser och människor. det som känns jobbiast just nu är att jag inte får spela fotboll. det har gått fyra veckor, och enligt micke svensson kan det dröja fyra veckor till. jag missar flera seriematcher, fan vad det suger! jag missar en massa roliga träningar. jag missar allt kul. livet utan fotboll kan aldrig vara bra på riktigt. jävla skitknä, jävla internmatch och jävla J som ramlade på mitt knä.
jaja, enough now. jag funderar ju faktiskt på att ta tillfället i akt och pierca mig i naveln istället. det kan jag väl unna mig efter allt jobbigt sista månaderna? jag velar fortfarande lite, men mycket lutar åt att det blir ett besök på lucky seven i veckan ;)
nä, nu ska jag städa köket. sedan ska jag gymma (är sjukt trött på det), PLUGGA som ett djur, och på gå en gospelkonsert där mamma är med och sjunger. med andra ord, inte den roligaste dagen kanske. fast inte den tråkigaste heller. typisk söndag för mig..
jag älskar dig oändligt mycket.
what's up?
tummen upp för:
* solning med karin
* lunch med ullis (kycklingwok)
* s+m-kväll (visserligen är inte becca här än, men det är ju solklart att det blir tummen upp)
tummen ner för:
* mitt knä
* regn hela morgonen och förmiddagen, när jag har behövt vara ute som mest
* jag hittar ingen hårförlängning med clips som passar mitt hår
* plugg
* stress över plugg
* press att göra bra ifrån sig, även om orken inte finns
* mina bromsar som inte fungerar (snart kör jag ihäl mig)
* jag saknar fotboll sjukt mycket
det är bara två månader kvar, sen är det slut. jag vill orka, men med hög prestation. ser mörkt ut just nu. jag vill ha studentveckan, nu. helst igår.
you know i love you so.
kvällen avslutades med karin. flummerier på väg till, på och ifrån spårvagnen. vi lyckas ofta hitta något att skratta åt, som inte ens är roligt egentligen. vi gick och hämtade thaimat och såg på grey's - we like. martin kom och joinade oss lite senare. det blev en promenad till statoil vid stockholmsrondellen, för att äntligen utnyttja min superseriösa julklapp (presentkort på hundra riksdaler). med lite onyttigheter och varandras sällskap hade vi en trevlig kväll, det tackar jag för!
imorrn ska jag i alla fall titta upp mitt knä. tur att man har en tränare +sportchef som lägger ner en massa energi på att hitta någon som kan göra det, eftersom att jag själv bara skiter i det efter några misslyckade försök.
imorrn blir en fullsmockad dag, lite lugnare eftermiddag/kväll. på kvällen ska jag umgås med rebbank (+kakan?) :)
du kan inte ersättas
du ska inte ersättas
och jag älskar dig, vännen
som jag behövde höra det <3
welcome home.
bäxet kallesson har återvänt från paradiset.
med andra ord ska jag inte sitta här så länge till.
jag kommer förmodligen krama sönder henne.
vi är glada att vår lilla tjockisgrupp på fyra äntligen är fullständig.
mina ben är helt stumma efter en riktigt lång löparrunda. det var ett bra tag sen jag bara var ute och sprang, det är väl förmodligen därför jag känner mig lite tung i benen nu. knät kändes bra. nästan. knät kändes sådär. knät känns inget vidare. tiden klickar på, snart är det seriepremiär, och jag kan fortfarande inte spela fotboll. jag vet inte vad det är, och jag vet inte vad någon läkare ens skulle kunna hitta. det är inte så himla illa, det är bara tillräckligt illa för att det inte ska gå.
nu tänker jag på det fast jag inte ska. det är ingen idé, jag blir ju ändå bara frustrerad, ledsen och orolig. dumma knä. dumma jävla knä. jag vill spela fotboll. jag har fått nog nu. jag saknar fotbollen sjukt mycket nu. fan...
tur att jag ska träffa mina vänner, då blir jag på bättre humör och tänker inte på något jävla knä.
och till alla finkänsliga människor, ursäkta för alla svordomar i detta ganska tråkiga blogginlägg.
this was such a good day, such a good time.
smile like you mean it.
good morning!
här följer ett riktigt bra recept på en bra start på dagen:
* vakna av solsken
* lyssna på håkan hellström
* läsa gulliga lappar från sin älskade
* god frukost
* (morgonpromenad) - är inte aktuellt idag, men är det optimala för en bra start
rebbank kommer äntligen hem idag (om jag, anna och karin har fattat det rätt, enligt anna var rebbank inte ens säker själv). anna och ett gäng är på vandring och leker skogsmullar, låter faktiskt väldigt nice i det här fina vädret. för min egen del vankas det besök hos kiropraktor, gymbesök, promenad, lite plugg (ja, visst är det hemskt) och så får vi ju se om kallesson kommer hem idag.
jag är glad idag känner jag. inte bara för att jag har vaknat med solsken och lyssnar på håkan, utan för att tryggheten kommer krypandes tillbaka mer och mer. styrkan också. vetskapen om att jag har vänner och en pojkvän som älskar mig har bidragit starkt, för nu vågar jag tro på det mer och mer. jag vill inte vara rädd för att tro och jag vill inte vara rädd för att lita på saker och människor.
lätt dagens (och gårdagens) låt: håkan hellström - gårdakvarnar och skit.
Så många broar jag bränt,
men jag går inte isär
när jag går med dig
dampi dampi.
hej hopp gummisnopp!
(anna ville också att jag skulle skriva "hej hopp soppkopp". det tyckte jag var för pryt och för "lame")
dam dam dam, det skälver i golvet när anna kommer spatserandes à l'hitler. det är dessutom mycket passande bakgrundsmusik; först pokémon-låten och sedan sporty spice med "i turn to you". funkar för mig i alla fall! anna gör sig nu redo för vår rymdfärd till månen, där vi ska inhandla mindre viktiga saker. nä, på med rymddräkterna och dags för avfärd, för nu tjatar anna att vi ska gå.
au revoir.
vårpromenad.
alldeles lagom varma luften, med bosse i fast
grepp och musik i öronen, är en bra start på dagen.
det luktar inte bara vår, det känns vår. krokusarna
blommar, man ser ut över strömmen och måste
kraftigt kisa med ögonen då solen reflekteras på
vattenytan. ett lugn sprider sig och för tillfället kan
jag andas ut. för en kort stund kan jag koppla bort
allt som känns fel, allt som förstör, och allt som
jag så innerligt önskar. för en kort stund kan jag
bara vara och ta en paus från allt. älskade vår.
inte sant.
ska man skratta eller gråta? ska man skrika eller
tyst stirra in i en vägg? ska man hoppa eller ska man
stå kvar? jag har i alla fall fått ganska klart för mig att
man aldrig ska säga "snart räcker det med skit", för
då får man ännu mer skit.
jag vet att det är helt onödigt att klaga, för det gör ingen
nytta. det enda som hjälper är att bita ihop och se det
som är positivt i tillvaron. ganska svårt bara, för allt
börjar verkligen att tära på mig. men jag ger inte upp,
kämpa är mer min grej. tur det.
också tur att vi gick på den där festen på nyårsafton.
annars hade jag aldrig träffat min älskade daniel.
min älskling har varit hos mig hela dagen och tagit
hand om mig.
ikväll kommer dessutom anna och karin hit. då kan
jag vara säker på att jag får tankarna på annat håll,
och kan få ha lite roligt.
tack för att ni finns.
vissa dagar är det för svårt att bita ihop och låtsas
att allt är bra. särskilt dagar då man får höra att man
har ett hål i tanden som behövs lagas (jag tycker
det är jätteläskigt och obehagligt att laga hål). hallå,
räcker det inte snart? jag vill inte ha mer skit! har
karma något med saken att göra? var jag en jävla
bitch i mitt förra liv?
samtidigt är det också skönt att man sådana
dagar har vänner. vänner som bryr sig och frågar
hur det är, vänner som lyssnar, vänner som
hittar på något roligt att göra istället. vänner som
också hjälper till en med fuck-it-listan. känns bra
ibland att vara två om att klaga.
nu har jag massa psykologi framför mig. jag ska
försöka vara duktig, det är faktiskt deadline imorrn.
plugga plugga plugga, sen hoppas på att mitt knä
håller ikväll. har inte träffat laget på typ två veckor,
wierd!
känns faktiskt lite tomt utan becca.
