emma.k

hur kan man både hata och älska samma sak? förstår det verkligen inte...

dumma msn bråkar också, typiskt. men är väl likabra, eftersom att lata jag inte har packat klart utan bara suttit och slöat vid datorn. måste kolla så att tjockisens luftmadrass fungerar. hårt jobb.

ska bli så skönt att åka iväg imorrn, jag vill åka iväg och tänka över en del. och även slippa tänka en del. bara ha kul.

becca, karin, anna... ni är guld värda. ni finns jämt och jag älskar er så för det. livet är tufft ibland, men så länge vi har varandra så klarar vi av det.

jag är ensam. jag känner mig lite smånere, utan av någon större anledning. jag vet, jag har det bra, jag ska inte klaga. jag klagar inte, det gör jag inte. jag har bara djupa tankar som jag faktiskt vill skriva av mig idag. orkar ingen med något djupt, nej, skit då i att läsa. mig kvittar det, jag skriver för mig själv.

"livet är ett enda långt lärande" sägs det. kan inte annat än hålla med. ju äldre man blir desto mer lär man sig om både livet och sig själv. man får en någorlunda uppfattning om vad som är rätt och fel, man lär sig hantera motgångar, man lär sig vad som är roligt i livet och vad som är svårt. man lär sig att överleva.

jag har lärt mig särskilt mycket det senaste året. det som gör mig så, jaa, vadå? det som får mig lite nedstämd är tanken på att det mesta som jag har lärt mig om mig själv är mina svagheter. jag har lärt mig att jag har så lätt att fokusera på det som inte är bra. kanske inte vad det gäller tillvaron, där har jag börjat lära mig att njuta av det som är bra och försöka skita i det andra. men när det kommer till mig själv. varför, varför kan jag aldrig bli nöjd? mitt liv är en enda strävan och det har varit det i många år nu. jag strävar efter perfektion, och jag vet ändå att det inte är möjligt. jag kan inte vara bra på allt. jag kan inte ha tid till allt och alla. jag kan inte se ut på något mer annorlunda sätt. jag är vad jag är. varför, varför kan jag inte bara acceptera det?

jag tror att jag är schizo, men det har jag ju sagt förut. jag har den rationella emma, som oftast fungerar bäst tillsammans med andra. mitt andra jag finns med och stör, men rationella emma har kontrollen. men ensam, ja, då har mitt andra jag helt övertaget. rösten som berättar för mig hur jag är och hur jag ser ut. rösten som säger vad jag måste göra för att bli bättre, för att duga. duga för vem? för andra eller åt mig själv? för alla? vem är egentligen viktigast?

jag lever med en konflikt i mitt huvud. först trodde jag att den här konflikten bara kom fram vid skadan, men jag har kommit fram till att den har funnits där längre. det är bara det att det först vid skadan blev så... radikalt på något sätt. jag har alltid strävat efter beröm, bekräftelse och uppmärksamhet. när jag har fått det har jag alltid blivit så besvärad att jag inte tar åt mig, och säger att nej, så bra var det inte eller jag kunde ha gjort det och det bättre eller nej, jag är ful. så antagonistiskt på något vis (om man kan säga så?). motsägelsefullt. hela min strävan går ut på yttre bekräftelse och när den väl kommer, så klarar jag inte av att ta den. det får mig att börja fundera på ifall det kanske inte handlar om yttre bekräftelse. det kanske handlar om något annat också. kanske är det inte ett jättestort behov att bevisa något för andra. kanske är det för mig själv jag vill vara tillräcklig. men, när blir jag nöjd? jag tänker, jag är nöjd när alla andra visar att de är nöjda med mig eller tycker att det jag gör är bra eller att jag är bra och ser bra ut. men, sen när kan jag få en hel värld att känna så? jag hade en pojkvän, och även vänner och familj som jag även har nu. dom tyckte/tycker om mig. men det räcker inte. vad är det för fel? varför räcker det inte?

jag är en väldigt kompicerad ibland. jag vet verkligen vad jag har för fel, men jag lyckas inte göra något åt det. det enda jag lyckas med är att fötränga det ibland. jag kan lyckas med att inte tänka på det när jag är med andra. jag kan fylla mina dagar med massa sysslor för att inte tänka på det. men jag bara flyr. jag tar inte tag i det. jag försöker ta kampen, men jag förlorar varje gång. jag är kvar på slagfältet med en fruktansvärd ångest, destruktiva tankar och mardrömmar. det tar aldrig slut. vad hjälper det om rationella emma vet att det här är helt fel och att så här ska inte livet vara, om irrationella emma är mycket starkare?

jag vet inte vad jag ska göra. för jag är trött på att känna den här skulden. jag har ingen rätt att må dåligt. jag har det så jävla bra. jag har ingen sjukdom, jag har tak över huvudet, jag får mat varje dag, jag har en familj, vänner och jag har fotbollen. jag känner mig lycklig med det, i grund och botten. men mitt rastlösa jag är inte nöjd, utan jag bara strävar vidare efter något som jag kanske inte ens kan få. jag undrar ibland om det här är så jävla farligt egentligen? jag menar, ska några tankar, som faktiskt försigår i mitt huvud (som jag faktiskt skulle kunna stoppa, logiskt sett) vara anledningen till att jag kan bli ledsen bara sådär? att minsta lilla grej kan få mig att gråta? att minsta lilla grej kan få ilskan att koka över i mig?

jag har blivit den känsligaste i världen känns det som. jag reagerar känslosamt på allting. jag är värre än det värsta emo:t (fast jag skär inte i mig). för jag hanterar inte smärtan genom att skära mig. jag hanterar den inte alls, jag bara försöker springa iväg ifrån den.

ge mig bara ett tecken som säger att det här kommer att gå över! jag vill inte ha det så här längre. jag vill vara normal.

jag har precis varit hos sjukgymnasten/naprapaten david som har varit vänlig nog att fixa till min rygg och nacke. det var 414 dagar sedan vi såg varandra senast kom vi fram till och han sa något som gjorde mig väldigt glad. på de här 414 dagarna har min kropp verkligen förändrats. nu är det inte den där långa kroppen med dålig hållning, utan nu är det en rakryggad emma med massa muskler som kommer in i rummet. han sa att det såg som att jag gått upp ca 6-7 kilo i muskler och blev jätteglad att jag hade byggt upp mig så bra.

att slita lönar sig, det vet jag verkligen nu. men att få höra det från andra lite då och då är så roligt, för jag blir så glad och motiverad. det är nästan lite tur att jag blev skadad (trodde aldrig jag skulle säga så!), för i och med skadan fick jag verkligen chansen att bygga upp min grundfysik. jag har kört regelbunden styrketräning på gymmet över ett år nu och jag inte bara ser resultat, jag känner det också. jag har mindre problem med ryggen och nacken, jämfört med förut i alla fall. jag känner mig otroligt stark på planen och är riktigt självsäker i närkamperna. jag har en helt ny balans och stabilitet.

jag är så glad att jag är så målinriktad. hade jag inte varit det hade jag aldrig slitit så jävla mycket när jag var skadad. tack vare att jag verkligen bestämde mig för att bli ordentligt tränad, och verkligen slet för det också, så får jag så himla mycket nytta av det nu.

jag tänker våga säga en sak som jag inte alls säger eller känner särskilt ofta. jag är stolt över det jag åstadkommit under tiden som skadad, jag är stolt för att jag verkligen kämpade.

sparade meddelanden

"hihi, du är underbar babe. älskar dig mer"

"jag älskar verkligen dig emma kanerva. jag vill ha dig här hos mig nu! du betyder allt för mig <3"

"jag vill inte ha någon annan än du min ängel <3"

"saknar dig varje gång jag inte har dig i min närhet min älskling. jag älskar mig mer än du tror. / din j"


jag vet inte riktigt varför, men jag har så svårt att radera dessa meddelanden. kanske är det för att det är riktigt fina meddelanden, kanske för att jag aldrig har fått en sådan uppvaktning av någon kille förut. men nu är det över, och nu måste jag radera dom. nu sliter jag mig loss.

men det finns ett som jag sparar. jag vet inte för vems skull jag sparar det, jag vet inte om jag gör det för att plåga mig. jag vet inte om jag gör det för att glömma dig lättare. det är lättare att glömma en besvikelse.


"jag ljuger aldrig, aldrig för dig min älskling"