vilodag.
söndag.
söndag och jag myser i soffan med daniel och älskade chili-bus.
hon sover i mitt knä och är sötare än någonsin. kurr säger hon.
daniel ligger bredvid och är lika fin som vanligt.
i fredags var det fulsittning för fulla muggar. ärtor och punsch.
och pannkakor. och dricka. lite mycket dricka. härliga sg-människor.
härliga fulla och roliga sg-människor. mycket dansa. dansa hela
natten lång
igär var det utgång på flamman. inte ärtor och punsch. mycket dricka.
alldeles lagom med dricka. härliga sg-människor (färre i antal denna gång).
härliga fulla och roliga sg-människor. mycket dansa. dansa nästan hela
natten lång.
vi har så jävla kul. vare sig vi festar eller inte.
det känns som att man är i studenternas egna lilla bubbla i linköping.
men jag har ett liv utanför bubblan, det får icke glömmas bort.
och hur kul jag än har i bubblan, så saknar jag faktiskt mina vänner, min
familj och min daniel i norrpan.
det hoppas jag att ni vet. jag glömmer inte bort er.
nä, snart dags för träning. så jag känner mig lite mänsklig igen.
nollan.
oj oj oj vilka dagar. långa dagar. långa dagar med mycket nytt och skoj.
kallt är det också, kallt kallt kallt. måste köpa vinterskor, och behöver
egentligen en ordentligt varm jacka också för nu fryser jag snart ihjäl.
chili ska till veterinären och göra dyra provtagningar, jag har massa
events på nolle-p som kostar pengar.
det känns som att pengarna bara kommer och går direkt.
men ja, det löser sig väl. bara hej då sparpengar egentligen. suck.
nu ska jag sova en kortis. ikväll blev det ledigt från nolle-p, tack och lov,
jag är död.
am i ready now?
sitter i vårt mörka vardagsrum, med både datorn och chili i mitt knä.
jag har ont i magen och har en fet och äcklig känsla efter den otroligt
sunda kvällsmaten (pizza).
för ett par år sedan åt jag inte pizza alls, förra året åt jag pizza ytterst
sällan, men i slutet av förra och i början av det här har det hänt ett fler-
tal gånger.
jag gillar det inte egentligen, att äta skräp till mat (även om det kan vara
gott).
beror nog mest på att jag har flyttat hemifrån. ibland finns bara inte orken
eller fantasin till matlagning eller disk.
imorgon ska jag försöka komma tillbaka i mina gamla och sundare vanor.
hälsotjejen vill jag ha tillbaka.
imorgon ska jag också börja skolan. jag ska bli sjukgymnast. rätt grymt.
känns som att ett helt nytt liv börjar imorgon.
det handlar om att bita ihop och köra ändå.
idag hälsade jag och becca på vår kära gamla basgruppsledare på
kunskapsgymnasiet. har inte satt min fot där sen utspringet 11 juni.
vi bjöd på bullar och bevisade att vi fortfarande är favoritelever.
det kändes annorlunda att vara där, och se sin förra vardag, och
känna att man verkligen inte är en del av allt det där längre.
*
sen var jag på gymmet, på något som heter body combat. det är
typ en kampsportsgrej till musik, där man utmanar en fantasi-
motståndare.
jag kände mig lost, det kan knappast någon ha missat. ibland
såg det nästan ut som att instruktören tyckte synd om mig och min
osmidiga och klumpiga fotbollskropp.
kanske lite extra synd om mig för att jag är så himla blek också.
jag frågade flera gånger "vad fan gör jag här? varför gör jag så här
mot mig själv?"
ett tag tänkte jag på fotboll, hur lätt det är, hur bra jag är och hur
kul det är. var. ville nästan börja gråta.
men jag fortsatte. till slut förstod jag mer och mer, och det blev
roligare.
det är bara en ny utmaning. jag kan bli bra på det här också, bara
jag går några fler gånger.
kunskapsgymnasiet. har inte satt min fot där sen utspringet 11 juni.
vi bjöd på bullar och bevisade att vi fortfarande är favoritelever.
det kändes annorlunda att vara där, och se sin förra vardag, och
känna att man verkligen inte är en del av allt det där längre.
*
sen var jag på gymmet, på något som heter body combat. det är
typ en kampsportsgrej till musik, där man utmanar en fantasi-
motståndare.
jag kände mig lost, det kan knappast någon ha missat. ibland
såg det nästan ut som att instruktören tyckte synd om mig och min
osmidiga och klumpiga fotbollskropp.
kanske lite extra synd om mig för att jag är så himla blek också.
jag frågade flera gånger "vad fan gör jag här? varför gör jag så här
mot mig själv?"
ett tag tänkte jag på fotboll, hur lätt det är, hur bra jag är och hur
kul det är. var. ville nästan börja gråta.
men jag fortsatte. till slut förstod jag mer och mer, och det blev
roligare.
det är bara en ny utmaning. jag kan bli bra på det här också, bara
jag går några fler gånger.
seize the day.
för en stund sedan, när jag gjorde något så intressant som att klippa
tånaglarna, slog det mig att min ledighet snart är slut.
har jag njutit tillräckligt, tagit vara på denna underbara månad? frågade
jag mig själv.
ja. svaret är ja. jag har njutit. jag har sovit så länge jag vill, gått och
lagt mig när jag vill. jag har inte planerat upp alla dagar, jag har tagit
dem som de kommit.
på måndag börjar jag plugga på hälsouniversitetet i linköping, hej då
ledighet.
men jag är inte ett dugg ledsen för det (lite kanske), för jag ser fram
emot det här. jag ska läsa något jag verkligen är intresserad av, jag
har två roliga nolleveckor framför mig, och jag ska lära känna massor
med nya människor.
en ny epok börjar i mitt liv, och det är bara spännande.
*
nu ska jag ut och röra på fläsket. får se om jag kan jogga utan att halka
ihjäl mig.
frihet
fuck it.
stick och brinn.
idag är en sån där dag där jag vill vara liten och bo ihop med min familj.
the near and the dear ones.
jobbiga nätter just nu. shoot me, tänker jag, om och om igen.
jag vaknade verkligen på fel sida imorse.
då är det tur att man har en söt pojkvän, som gör pannkakor
och diskar, medan jag själv muttrar över allt som känns skit.
chili ligger och myser i mitt knä, det känns rätt bra det med.
en bästa väns fina ord muntrar faktiskt också upp mig.
sedan var det ju faktiskt riktigt jäkla roligt och trevlig igår
kväll.
hur skulle jag kunna leva utan sådana stunder och känslor,
utan de underbara människorna?
hur skulle jag kunna välja bort dem?
du har rätt, det handlar inte om att offra något för något annat.
det handlar om val.
och hur skulle jag kunna välja bort människorna jag älskar,
människorna jag behöver för att känna mig lycklig, för att känna
mig älskad och för att känna mening i livet.
jag var rädd för att jag tappar meningen med mitt liv utan fotbollen.
nu tror jag verkligen inte att jag behöver vara rädd för det längre.
för jag har människor, människor som jag ska ha omkring mig så
länge jag lever (nästan), som ska fylla mitt liv med kärlek och mening.
slutsats:
I'M GONNA BE ALLRIGHT
det är okej.
våldsamt krig har både utbrutits och avslutats här på nelinsgatan 13A.
självklart gick jag segrande ur striden och daniel fick lämna soffan med
svansen mellan benen.
chili gjorde sitt bästa att fungera som medlare, men lyckades icke fånga
någon uppmärksamhet.
*
idag gick jag och becca på stan. min tanke var att glutta runt lite, vilja
ha saker utan att hitta saker eller orka prova dom - precis som vanligt.
slutade med att jag gick därifrån med sex plagg istället. men det var
fina plagg, och plagg som jag dessutom behövde.
och eftersom att fyra av plaggen var från h&m så kan man ju kalla det
att fynda på rea (har inte handlat på h&m på år och dar).
dessutom gillar vi ju det där med materiell (tillfällig) lycka.
för idag behövde jag verkligen tillfällig lycka.
tackar becca och shoppingen för mina uppfyllda behov.
*
over and out.
we said always and forever.
frostig fotbollsträning på ett snöigt och isigt idrottsparken
igår drog ner mitt humör till samma temperatur det var
utomhus.
men det kom jag snabbt över när jag träffade bäx.
ibland bara känner man när kvällen är räddad.
det är underbart med vänner.
en tur till statoil, lite chips och redbull. 'kör hårt brudar',
sa killen i kassan. jajjemen. vi körde hårt med gamla
goda grey's anatomy avsnitt och bara prataprataprata.
hur skulle jag kunna klara mig utan sånt?
*
efter en ordentlig sovmorgon är jag sugen på en rask
promenad med bra musik.
om ett par timmar kommer ullis hit, första gången.
tjejen jag alltid saknar, min dront.
först ska jag pussa på daniel.
offra eller välja?
idag är det exakt två veckor kvar till uppropet.
blir skitnervös bara jag tänker på det.
två veckor kvar av min underbara ledighet,
sen börjar allvaret. hjälp.
jag undrar om att lägga av är detsamma som
att ge upp eller att vända sitt eget jag ryggen.
eller om jag kan se det som ett modigt drag,
i ett försök att få ett lyckligare och mindre
begränsat liv?
lära mig att känna någon mening i livet utan det.
för det måste jag ju ändå lära mig, förr eller
senare.
frågan är om det är bäst att göra det nu, och hinna
med nya saker i livet medan jag är ung.
alla de här frågorna är frågor jag inte kan få svar
på förrän jag har bestämt mig.
och hur i hela friden ska jag kunna bestämma mig?
att fatta rätt beslut.
för lite mer än ett år sedan hade jag också problem med beslutsångest.
det rycktes i mig från tre olika håll.
den här gången är det så annorlunda, det gäller så mycket mer.
nu mer än någonsin måste jag försöka komma fram till ett beslut som
jag ska kunna vara nöjd med, och inte ångra. leva med helt enkelt.
för nu väljer jag mellan allt eller inget. det finns inga mellanting, jag
är helt enkelt inte den personen.
sist var jag väldigt rädd för att fatta fel beslut. i år, här och nu, är jag
rädd för att det inte finns något rätt eller fel beslut.
kanske är det som daniel säger, att jag kommer att må dåligt vilket
jag än väljer.
jag hoppas att det inte är så, även om jag faktiskt tror att han kan ha rätt.
men i såna fall får jag väl välja det beslutet jag mår minst dåligt av.
haleluja.
*
imorgon (idag) är det torsdag. sen är det bara fredag, och på lördag åker
anna hem igen, och tar kakan med sig i två veckor.
otroligt vad snabbt det gick, vi ska redan skiljas åt igen.
men jag hoppas innerligt att vi fortfarande kan hålla ihop.
friends are forever, hörde jag någonstans. hoppas att det är rätt också.
möh.
tänkte sätta mig och skriva lite, men...
jag blev hungrig.
sen ska vi iväg.
det här är så nödvändigt känner jag.
alltid retar det någon, gud vad kul.
(daniel är så road)
puss och buss
hur blir man lycklig på riktigt?
fegis. jag är en jävla fegis.
de senaste åren har jag känt mig fast på ett sätt som inte ens
jag själv har kunnat förstå.
jag har oftare varit nedstämd än vad jag varit glad. jag har
blivit bättre på att inte visa när jag är nedstämd, men nu undrar
jag vad fan jag tjänar på det?
jag känner ofta att jag inte trivs med mig själv, eller med mitt liv.
jag är aldrig tillräckligt bra och jag vill alltid ha mer i livet, jag
nöjer mig aldrig med det jag har.
nu undrar jag, varför vågar jag då inte bryta mitt trygga mönster,
mitt trygga inrutade jävla liv, fullt av rutiner och veckor som ser
likadana ut?
det har gett mig så jävla mycket lycka i livet, och det har
varit en så oerhört stor del av mig i tio år.
men det har också gjort mig begränsad i mina val jag gjort i
livet. det håller mig fast, låter mig inte utvecklas som person.
numera får jag inte ut lika mycket av det längre. inte på
samma sätt som förut. det är mer en börda än ett bidrag till mitt
välmående.
men jag vågar inte sluta. jag är rädd för livet utan. tänk om livet
förlorar mening? vad är jag utan det?
just därför vill jag sluta. jag måste hitta MIG, mitt riktiga jag, som
fanns innan det blev en så stor del av min identitet.
jag vill vara lycklig. med mig själv. i mitt liv.
det är inte som det en gång var.
jag har upptäckt en nygammal sida hos mig själv: boknörden.
jag har påbörjat en ny bokserie (twilight) och jag är fast.
jag läser för snabbt och ivrigt när jag väl läser. och när jag
tvingar mig själv att sluta sträckläsa och göra något annat
(för att boken inte ska ta slut så himla snabbt) vill jag nästan
börja krypa på väggarna.
undrar om det är allt mitt läsande som också har satt igång
mina grubblerier igen.
jag har något jag verkligen inte vet hur jag ska handskas med,
ett dilemma som jag vet att jag måste lösa.
jag vill inte grubbla på det så mycket nu, men den ständiga
frågan "vad ska jag göra?" poppar upp i huvudet varje dag.
jag drömmer till och med om det på nätterna.
jag känner mig inte tillräckligt klar med det för att kunna sluta.
inte än. det skulle kännas som ett svek mot den supermålinriktade
tjej jag än gång var.
åandra sidan ska jag börja plugga. i linköping.
det betyder mindre tid till annat, och dags att prioritera.
vad är egentligen viktigast i livet för mig?
får jag plats med allt? måste det ena utesluta det andra?
vad kommer jag att må bäst av?
