våj.

trevligt att solen äntligen har bestämt sig för att kika
fram, och att plusgraderna äntligen har beslutat att
återvända till vårt kalla ikea-land. ett ångestladdat
prov i träningslära gick riktigt bra, så pass bra och
snabbt att jag fick en härlig promenad i solen med
min älskade daniel och clirre (the dog). fick också
ett härligt besked från skatteverket: 1700 kr tillbaka
till lilla mig, wonderful!

mindre härligt är historia b, jag hatar det. psykologi b
skulle kunna vara kul, men är inte det just nu. becca
kommer hem på måndag, och det känns fortfarande
långt borta.

tråkigast av allt är mitt knä som inte vill bli riktigt bra...
jag vill ju bara få spela fotboll. är det någonstans jag
känner mig lugn, där jag verkligen vet min plats, så
är det ju på fotbollsplanen. jag vill inte missa ytterligare
en träningsmatch, särskilt inte sista innan seriestarten.
snälla, dumma knä... bli bra! jag vill lira boll.


down.

det är väl kanske inte så konstigt alltihop ändå.
kanske vet jag varför jag reagerar som jag gör
och känner som jag gör. frustrationen ligger
ändå i att jag inte riktigt vet hur jag löser det. jag
är ingen passiv person; är något fel vill jag inget
annat än att rätta till det. när jag inte kan blir jag
otroligt frustrerad och känner mig maktlös.

sorg. flera sorger. besvikelser. saknad.
motgångar hör livet till, men inte ska man väl
känna att livet är jobbigare att leva än vad det
känns bra? det finns mycket om mig som inte
så många vet, saker som har lett mig in i det
stora mörkret och destruktiviteten. jag har sår
som vägrar att läka, vissa som jag inte ens vet
hur jag ska sy igen. det gör ont att tänka på
besvikelserna. det gör ont att tänka på vad både
andra och jag själv har gjort mot mig. jag önskar
att jag kunde förlita mig mer på andra och mig
själv, att jag kunde känna riktig trygghet. det gör
ont att tänka på att en alltför stark vilja och en
alldeles för stor dröm faktiskt kan göra mig illa.
kraven jag har är som världens tyngd på mina
axlar.

jag orkar inte sträva efter allt. men utan min
strävan är jag inte jag. jag förlorar vilket fall som.

jag vill bara vara elva år, inte ha några bekymmer,
spela fotboll massa timmar varje dag, för att det
är kul och känna mig grym. när jag var elva var
livet allt bra underbart.



we're leaving.

jävla snöstorm, dumma knä, dumma jävla
ledaruppgifter och uppvärmning.

men vad gör det mig, för nu åker vi till
arlanda och hämtar hem pappa och syster.
kan inte fatta att det äntligen är dags. jag
ska träffa min syster för första gången på
tre månader, otroligt!

BYEE

soon enough.

så fort jag tror att jag har hittat trygghet, inser jag att
den faktiskt inte har infunnit sig än. tufft, men vad
kan man göra? bara att väna, as usual...

becca är och slöar i thailand, gött för henne. hon
och hennes familj stötte ihop med anna och
pappa i bangkok, vad är oddsen för det?!
hoppas i alla fall att my love råttan har en riktigt
underbar resa.

igår var det tänkt att jag skulle ta tag i mitt liv och
äntligen skriva upp mig som blodgivare. jag är väl
inte jättebekväm med nålar, har faktiskt tyckt att
det är något som har blivit obehagligare med åren.
men jag vill verkligen bli blodgivare, hur obehagligt
det än är, för det är en bra sak man gör för andra
människor.
tyvärr "fick jag inte" bli det. jag hade för lågt blodtryck
tyckte dom, så det kunde bli jobbigt för mig. kraftig
yrsel och hjärtklappning är faktiskt inget jag längtar
efter, så jag fick besviken lämna sjukan. lite lagom
i onödan då jag nästan kom sent till min lektion.

idag står plugg, plugg, plugg, städa och praktik
i träningslära på schemat. helst vill jag lägga mig
i sängen med en ben&jerry's burk och lite choklad.
drömma kan man ju alltid, jag har faktiskt måsten.

men det är lugnt, jag kan ta mina måsten. jag kan
ta besvikelser, jag kan ta att det känns otryggt och
jobbigt. just nu rubbar det mig inte alls. varför då?
JO FÖR ATT SYSTER OCH PAPPA KOMMER HEM
IMORGON!!!



jaha ja.

Utmanad!

kusin matilda har visst "utmanat" mig. (förstår aldrig varför man kallar det utmaning, låter som att det är något riktigt jobbigt man ska göra)

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står det?
oxid elimineras och syre tas upp (bok: aerob och anaerob träning)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
min ena högtalare

3. Vad såg du senast på TV?
robinson

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
15.45 (rätt svar: 15.54)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
jag hör bara min musik på datorn.

6. När du senast var ute, vad gjorde du då?
jag gick hem från skolan

7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökningen?
åt gröt

8. Vad har du på dig?
leggings, lång t-shirt, hoodtröja med dragkedja

9. Drömde du något inatt?
ja, drömmer alltid en massa konstigt. vad ska jag nog inte skriva här.

10. När skrattade du senast?
förut i skolan.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
en tavla med en blomma, en plansch på ryan giggs, inramad plansch på cristiano ronaldo, klocka och hyllor

12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
?

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
lite tråkiga frågor, vem bryr sig?

14. Vilken var den senaste Biofilmen du såg?
hm, kan ha varit "yes man!"

15. Om du blev mulitmiljonär, vad skulle du köpa då?
jadu, massor.

16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om
det de inte vet vill jag förmodligen att de inte heller ska veta.

17. George Bush?
den snubben känner jag inte.

19-20. Vad ska dina barn heta, pojke respektive flicka?
"ska"? inte vet jag. fast jag gillar alexander och markus som killnamn i alla fall

21.Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
nä, jag är en hemmamänniska..

22. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
tja smulan

23. Vilka fyra personer vill du ska svara på dessa frågor?
vet ju inte vilka som läser min blogg mer än anna och karin, så ANNA-JÄVEL och KAKAN-JÄVEL, ni får också svara på dessa roliga frågor

vitala funktioner.

det kan kännas hopplöst, meningslöst, otryggt,
svårt, jobbigt och bara inte värt.
hur klarar man det? klart att man alltid ska
kämpa själv, men vissa saker kan man bara
inte göra ensam. jag inser allt mer att man inte
kan läka ensam, att man inte klarar allting själv,
hur mycket man än vill det.

det behöver inte vara så komplicerat. man
behöver inte lossa på den stora spärren man
har haft så många år och plötsligt börja dela
med sig av sitt innersta, och känna sig
blottad.
jo visst, jag tror att man kan må mycket bättre
av att få ur sig något ibland. jag önskar, väldigt
mycket, att jag vore bättre på det. inte lägga
energi på att stänga allt det jobbiga inne, inte
släppa in eller ut, och sätta på ett annat ansikte.
låta det jobbiga äta upp en från insidan.

hur gör man då? bota med kärlek, gott folk. nu
pratar jag inte bara pojke-flicka-kärlek. jag
menar helt enkelt att man ska ta vara på sina
relationer till sina närmsta, ta vara på den
lilla materiella lyckan man ibland kan känna
av att shoppa loss ordentligt, ta vara på den
stora endorfinkicken som kommer när man
på lunchen spontant åker och köper världens
godaste statoilkaka, ta vara på skratten. att
gå och skratta åt ingenting (och åt något med
såklart) är bland det bästa jag vet.

ja, allt är tungt, jobbigt och allvarligt ibland, men
inte fan blir livet roligare av att man går och
hänger med huvudet. ta vara på det som är bra
i livet. ha kul med sina vänner, njut av att man
har någon i världen som bryr sig om en. ta vara
på förmågan att skratta.

jag önskar att jag kunde påminna mig om allt
det här lite oftare. det här är vad som betyder
något. prestation och resultat är inte allt. jag
vill sluta sträva, sluta pressa och sluta vilja ha
allt. sluta oroa mig, sluta känna att jag inte
räcker till.

vem fan bryr sig om jag har lyckats eller inte
om hundra år? det viktigaste är att jag har
såna underbara människor som jag faktiskt
har i min omgivning. att tänka så gör mig
lycklig.

OCH NU ÄR DET BARA EN VECKA KVAR!!!


it never ends.

det tar aldrig slut.
försvinner något ersätts det med något annat.
jag blir aldrig fri, för det finns alltid där. det är
jag.

why is it never good enough?
why can't i be good enough?

you can run, but you can't hide.

hade jag varit troende hade nu varit ett typiskt läge
där man ber gud om styrka. men nu är jag inte
troende, så jag har bara mig själv. det går inte så
bra ihop, när det faktiskt är mig själv jag vill gömma
mig för. 'you can run, but you can't hide' stämmer
nog rätt bra skulle jag vilja påstå. jag kan antingen
fortsätta att fly, och ständigt bli ifattsprungen, eller
så kan jag lyssna på farbror doktorn; det gäller att
vara envisare än dem. jag ska vara envis och jag
ska försöka att vara stark.

kanske hade jag också bett lite om motivation till
skolarbetet. jag har massor att göra, men visst
fan sitter jag ändå bara här och gör inte ett piss.
har bara en timme på mig att plugga nu innan
träningen, det hjälper mig inte mycket. men det
gör mycket mer än om jag inte hade gjort något
alls.

ta tag i ditt liv nu emmak! efter regn kommer sol-
sken (det märktes idag). fåglarna kvittrar också
utanför mitt fönster. it's a sign.




jag vill ha

sunshine!

man kan inte få mycket härligare uppvaknande än
av sol efter en lång tid av grådaskig molnighet! man
blir så glad och går och ler för ingenting.

fast jag har faktiskt mycket jag ler åt just nu. det är
bara 11 dagar kvar tills far och syster är hemma.
fotboll är riktigt roligt just nu och det känns som att
det kommer bli en rolig säsong i smedby. jag har
roligt med mina vänner, har det bra med min
pojkvän. snart är jag klar med projektarbetet, så
himla skönt.

smile like you mean it!


se det som är bra.

fredag den 13:e var ändå en rätt bra dag (inte för att
jag är särskilt vidskeplig av mig men..), bortsett
ifrån pissträningen i skolan, vädret, min fett
grymma träningsvärk och min struliga fot.
efter pissträningen upptäckte jag ett sms från sis;
'två veckor kvar nu älskade syster <3'
ja, och idag är det till och med bara 13 dagar kvar.
jag drömde verkligen att hon kom hem inatt, men
till min stora besvikelse fanns hon ju inte här när
jag vaknade.

gårdagen fick ett perfekt avslut, då jag, bäx, anna,
och cissi var hemma hos alex. spel och umgänge
är alltid lika trevligt, särskilt med dom man tycker
bäst om. synd att inte kakan var där.

nu tänkte jag vara lite duktig och plugga. sedan
ska jag titta på när united spöar liverpool (yep,
you heard me right karink!), och efter det ska jag
själv spela match. riktigt sugen, känner att det
finns mycket spring i mina ben idag. trots att jag
fortfarande dras med lite träningsvärk.

och kvällen ska spenderas med min älskling :)

incapable.

vad hände med disciplinen? jag säger 'jag vill' och
'jag ska', men hur mycket händer? inte ett skvatt,
eller åtminstone inte tillräckligt.
vill, vill, vill, men kan inte. 
det är otroligt frustrerande att vara medveten om
problem, och fortfarande inte veta hur man ska
tillväga. jag förstår inte hur jag ska hitta tillbaka.
jag letar och letar, men det är mörkt och jag ser
inte alls mycket. 

pappa ringde från thailand idag, skönt att höra
att allt är bra (förutom den stora tragedin att hans
badbyxor blev stulna, så förskräckligt). imorgon
är det bara två veckor kvar tills han och syster
kommer hem. har jag sagt att jag längtar?

nä, nu får jag fan ta och skärpa mig. nu är det
plugg som gäller fram till träningen, och på
träningen så är det järnet som gäller.



besvikelse.

ibland undrar jag om jag låter mig slås ner för lätt.
jag har fått vara med om en rad olika saker de
senaste två åren, så det är väl klart att man blir
påverkad och förändras.
det är bara det att jag trodde att man blev
starkare. jag känner mig starkare på sätt och vis,
men inte stark som person. inte så stark som jag
var innan allt.
jag är osäker, jag tvekar och jag tvivlar. på mig
själv.
jag vågar inte drömma längre. jag har vilja, men
inte tillräckligt av den otroliga drivkraften jag en
gång hade. nu är det bara viljan som knäcker
mig, för jag blir bara så otroligt besviken på mig
själv. aldrig längre lever jag upp till det som jag
egentligen förväntar mig av mig själv.
jag förväntar mig inte under. jag vill att jag ska
ge allt, som jag gjorde förr. jag gör inte det
längre, för jag vågar inte. jag är rädd för att
misslyckas.

den största besvikelsen av dem alla måste
väl vara att ge upp tron på sig själv. det är vad
jag har hållt på med ett tag nu. jag sviker mig
själv. och tyvärr gör jag det fastän att jag är
medveten om det.




blandat.

idag har jag kollat på fotboll med systrarna waerme.
tänka sig att man gör sig besväret att åka ända till
deprimerande ryd i linköping, för att få titta på sina
kompisar. kenty slog eneby med 4-0. kanske inte
den mest underhållande matchen, men sen när
blev träningsmatcher underhållande? det var ändå
kul att se kakan och tjockisen, och jag hade ju
faktiskt bra sällskap.
fast det var otroligt kallt. jävligt kallt faktiskt.
jag fick ju också ett roligt telefonsamtal. jag har
nämligen fått ett sommarjobb, lite lättnad nu.

väl hemma har jag varit både duktig och inte så
duktig. jag har pluggat träningsläran, så nu kan
jag alla muskler jag ska kunna. jag vet var de sitter,
jag vet deras namn på latin, jag kan ursprung och
fäste och jag kan deras funktioner.

breda ryggmuskeln heter t ex latissimus dorsi.
ursprung: bröstkota 6-12, bakre delen av höftbens-
kammen, korsbenet och revben 9-12. fäster under
den lilla främre knälen på överarmen. bakåtpendlar
och inåtroterar armen. det här är grejer det!

dock har jag inte gjort någon franska (men jag har
ju ändå städat toan och handlat med pappa), utan
det blev att titta på de två nyaste avsnitten av 24
istället. micket spännande, klart att jag måste
prioritera bort franskan. får sitta uppe sent imorgon
kväll antar jag, för den ska vara klar på måndag.
så kan det också vara.

nu ska jag gå ut, för rebban k hämtar mig. vi ska
till cissi på myskväll, we like!

over and out, som anna brukar säga.


what truly matters.

det är inte alltid lätt.
ibland hinner man inte med allt.
man kan inte lyckas med allt.
man mår inte alltid bra.
ibland känns allt bara jobbigt,
tungt, och väldigt segt.

men jag tycker att i slutändan,
så kommer man ändå alltid
fram till samma sak.
man har alltid något som är bra.
åtminstone har jag en familj, jag
har mina vänner och jag har en
pojkvän. jag älskar dom och jag
tror faktiskt att dom älskar mig
tillbaka.
det är ju faktiskt det som betyder
något i livet.
hur skit något än är får man
aldrig glömma det som är bra.
man ska aldrig ta någon eller
något för givet.

i slutändan är det alltid ens
nära och kära som göra livet
värt att leva.


  
 

seriously.

seriously. vilket jävla väder. jag är trött på ruggit
väder. jag är trött på att gå omkring och frysa.
jag är trött på att behöva dra på sig hundra
lager med kläder inför varje träning (inte bara
för att det är jobbigt att ta av- och på sig, utan
för att det även skapar mängder med tvätt).
ge mig vår och sol!

jag hade ju egentligen tänkt att skriva om
något lite roligare än vädret. senil som jag
är numera, har jag redan glömt bort det. så
kan det också vara.

ikväll vankas träning (brrr!) och californication
med bäx. imorrn tyvärr foto till årsboken. jag
orkar inte tänka på hur jag ska se ut. jag
tänker gå dit naken. kanske inte. men ändå.

typ 3 ½ vecka kvar tills syster-yster kommer hem <3

RSS 2.0