nostalgi.
Klockan är över midnatt, det är nu den 29 oktober.
Det är exakt 9 månader sedan vi pratade första gången.
Kvällen vi helt slumpmässigt blev placerade bredvid varandra på ärtor och punsch.
Kvällen vi dansade första gången.
Och sen egentligen ingenting mer med det, trodde jag.
Killen med den grova göteborgskan och de stora armarna och låren visade sig vara killen som skulle få mig att falla pladask, killen som bara fortsätter och fortsätter att överraska mig.
Vi har känt varandra i 9 månader, och jag har aldrig varit så kär.
För mig är du perfekt.
Jag älskar dig Kristian Palovaara.
positive.
Funderar på om jag på något roligt vis har hamnat i en slags positiv vecka.
Igår var min första måndag utan riktig ångest på länge, tvärtom kändes det bra.
Som om det faktiskt finns hopp för mig ändå, att jag faktiskt kan vara lite smart ibland.
Samma positiva känsla idag på första föreläsningen, och känslan har hållit i sig.
Jag kan jag kan jag kan!
Trots att nerverna har börjat sätta in kan jag faktiskt tro på att jag kan göra helt okej ifrån mig på fredag när jag och tre andra ska hålla i ett seniorgympa-pass. (Men jag är mycket väl medveten om att det kan gå åt pipan också med min icke-medfödda taktkänsla, men det är en annan sak)
Saknar livet i Norrköping, och det ska bli riktigt skönt att få spendera en helg där!
Äkta miffon.
uppvaknande.
En obehaglig känsla.
Känslan av att stå blottad inför en hel samling människor.
Känslan av att stå ensam i en rättssal, utan någon till sitt försvar, och känna allas fördömande blickar.
Känslan av att befinna sig ensam i ett stort rum fullt med speglar.
Känslan av att vakna upp ur en mardröm och känna som att mardrömmen fortsätter.
Dags att vakna upp på riktigt.
Dags att möta min störste kritiker halvvägs, och faktiskt genomföra det som krävs för att hitta rätt väg.
Hitta balansen.
Känslan av att stå blottad inför en hel samling människor.
Känslan av att stå ensam i en rättssal, utan någon till sitt försvar, och känna allas fördömande blickar.
Känslan av att befinna sig ensam i ett stort rum fullt med speglar.
Känslan av att vakna upp ur en mardröm och känna som att mardrömmen fortsätter.
Dags att vakna upp på riktigt.
Dags att möta min störste kritiker halvvägs, och faktiskt genomföra det som krävs för att hitta rätt väg.
Hitta balansen.
looking back.
Vargavinter på gång sägs det, vilket inte alls bidrar positivt till vare sig min ångestladdade tenta-p i december/januari eller mitt välmående.
Efter att ännu en gång har suttit i Stångebrohallen och tittat på hockey, och frusit om tår, lår, rumpa, händer, känner jag mig inte alls laddad på mer kyla.
Snart kan man kalla mig för hockeyfru. I alla fall på hemmamatcher. Tjejen i samma mössa och halsduk, alltid på samma plats ovanför hemmalagets bås, alltid med skolarbete i knät som tas itu med under pauserna.
Idag hade klassen första faddermötet inför nolle-p vt-11, och jag har frivilligt anmält mig som en av faddergeneralerna.
Inte trodde man det första dagen man som nolla satt där på clinicum, överväldigad av alla möjliga intryck från omgivningen och faddrarna i blåhängselbyxor, som pratade om festerier, sektioner och annat konstigt som man inte begrep sig på.
Men, nervositeten och osäkerheten den dagen släppte ganska snabbt. Väldigt snart njöt jag för fullt av allt som hade med nollning och studentliv att göra - jag hade hittat hem.
Så känner jag fortfarande, jag är precis var jag hör hemma.
Och vem vet, kanske skulle jag inte vara så tokig som general. Mina vänner har ju faktiskt kallat mig hitler (vilket iof inte var jätteuppskattat, men ändå, han var en ledargestalt). Och jag höll ju faktiskt i flera uppvärmningar på fotbollslektionerna i trean på gymnasiet (yeeeay). Och så har jag ju faktiskt varit ledare på ÖFF och Sports Camp.
MEN, att leda inom fotboll är en helt annan sak.
Ny erfarenhet och utmaning.
JAG ÄR TAGGAD!
Efter att ännu en gång har suttit i Stångebrohallen och tittat på hockey, och frusit om tår, lår, rumpa, händer, känner jag mig inte alls laddad på mer kyla.
Snart kan man kalla mig för hockeyfru. I alla fall på hemmamatcher. Tjejen i samma mössa och halsduk, alltid på samma plats ovanför hemmalagets bås, alltid med skolarbete i knät som tas itu med under pauserna.
Idag hade klassen första faddermötet inför nolle-p vt-11, och jag har frivilligt anmält mig som en av faddergeneralerna.
Inte trodde man det första dagen man som nolla satt där på clinicum, överväldigad av alla möjliga intryck från omgivningen och faddrarna i blåhängselbyxor, som pratade om festerier, sektioner och annat konstigt som man inte begrep sig på.
Men, nervositeten och osäkerheten den dagen släppte ganska snabbt. Väldigt snart njöt jag för fullt av allt som hade med nollning och studentliv att göra - jag hade hittat hem.
Så känner jag fortfarande, jag är precis var jag hör hemma.
Och vem vet, kanske skulle jag inte vara så tokig som general. Mina vänner har ju faktiskt kallat mig hitler (vilket iof inte var jätteuppskattat, men ändå, han var en ledargestalt). Och jag höll ju faktiskt i flera uppvärmningar på fotbollslektionerna i trean på gymnasiet (yeeeay). Och så har jag ju faktiskt varit ledare på ÖFF och Sports Camp.
MEN, att leda inom fotboll är en helt annan sak.
Ny erfarenhet och utmaning.
JAG ÄR TAGGAD!
memories.
Ännu en söndag ensam hemma.
Borde inte vara något konstigt med det, jag bor ju faktiskt själv. Kripa är här så ofta att jag ibland nästan glömmer att det faktiskt bara är jag som "bor" här.
Det börjar nästan bli tradition att jag spenderar mina söndagkvällar i ensamhet och bara pysslar med mitt (kripa spelar oftast bortamatch på söndagar). Det är trevligt, välbehövligt, och ibland lite jobbigt.
Önskar verkligen att jag hade min familj och mina bästa vänner här i Linköping också.
Överraskande nog tog sig pappa hit idag, så vi fick en trevlig lunch ihop.
Tänk om man kunde vara så bortskämd att man fick fler såna spontana besök.
Funderar på om jag ska köpa en påse godis, bara för att jävlas med mig själv lite. Lite godis, te och ett fotbad.
Visst kan man få ha det lite bra ibland, även om man är otroligt lyckligt kär och har de bästa vännerna och familjen.
happy girl.
Inga dystra miner här inte!
Igår hade jag min första fest hemma hos mig.
Från början var tanken att det skulle vara jag, kripa, Becca och någon/några klasskompisar till mig.
Helt plötsligt var vi åtta stycken. Mer än väntat, men helt okej.
Sedan blev vi 12 stycken. Hjälp. Hur ska alla få plats? Hur tar grannarna ljudnivån från min vanligtvis så tysta lägenhet?
Till slut tror jag att vi var 14 stycken.
Något litet blev istället en hemmafest, men en mycket trevlig sådan som bjöd på mycket skratt.
Lite smågalen kväll och natt.
Dagen har ägnats åt bakismat och slöande ihop med mina tre nattliga gäster, det har städats, och pluggats lite. Nu är lillebror här på besök, inte varje dag!
Väldigt bra fredag och lördag, vilket till stor del var tack vare my love råttan :)
jag river ner allt.
Sista dagen på VFU:n idag. Känns både trist och skönt (att slippa pendla).
Plugga träna plugga träna plugga träna. Det snurrar i mitt huvud, och jag är långt ifrån produktiv.
Jag orkar inte träna, jag orkar inte plugga. Inte idag. Heller. Inte idag heller.
Jag gör mig besviken och arg idag också. Är ganska trött på det, men jag får skylla mig själv.
Jag förstår bara inte vad som har hänt, hur det på så kort tid skett en så drastisk förändring.
Från extrem till en jävla soffpotatis.
Från disciplinerad till att inte hålla ett enda jävla löfte till sig själv.
Från envis till svag.
Från motiverad till omotiverad.
Från driven till velig.
Från passionerad till ingenting.
Från noggrann till slarvig.
Från sparsam till slösaktig.
Från duktig till medelmåtta.
Hur kan jag ha blivit någon jag inte vill vara? Hur kan det vara svårt att vara den man vill vara?
Besvikelse är en alltmer bekant känsla.
Om jag ändå kunde hjälpa mig själv lika bra som jag har kunnat hjälpa andra.
Var är du?!
bara för att jag lär mig.
Praktiken är verkligen jätterolig.
Jag lär mig något nytt varje dag, och jag får träffa nya människor varje dag. Människor som jag kan hjälpa och göra glada.
Idag har vi varit med de äldre och tränat på ett gym som finns där vi praktiserar, vi har varit med på vattengympa (ja, bassäng finns också - 36 grader i vattnet), och så har vi haft lite träning med en grupp människor vars ena ben utgörs av en protes. Spännande är ordet.
Lite segt bara att komma hem sent på eftermiddagen. Man ska städa upp och diska efter sig och (framförallt) sin pojkvän, handla, plugga, träna, göra mat och sen pusta ut lagom tills det är dags att sova.
Det är tortyr att ha plugg att tänka på nu under praktiken, man är redan slut när man kommer hem.
Jag har i alla fall en rolig fredag att se fram emot!
home alone.
Igår var jag på min första kravall för denna termin: sensation white.
Åh vad jag önskar att jag hade en katt.
Dresscode var med andra ord vit. Jag och Ida lyckades ganska bra med vår lite förbjudna outfit.
Inte var vi många från SG-programmet denna gång, men kul var det.
Och för första gången lyckades jag på egen hand hitta hem från kårallen, en otrolig bedrift i mörkret och i den svåra dimman som rådde inatt.
Idag hade jag helst slöat hela dagen i sällskap av pojkvän. Av två orsaker går inte min önskan att uppfylla:
- han spelar match i allingsås
- jag MÅSTE plugga
Förmiddagen och lunchtid gick dock åt till att diska, handla och slötitta på ett avsnitt greys. Vid tvåtiden hade jag hittat till biblioteket, och kring tre,halv fyra var jag tillbaka - med insikten att jag hade glömt att låna en viktig bok. Great.
Jag har inte ens skrivit en sida på min BK-rapport sen jag satte mig. Det är segt, det är tomt, och det är tråkigt.
Åh vad jag önskar att jag hade en katt.
Jag skulle aldrig känna mig ensam, aldrig kunna vara riktigt uttråkad.
Minns första tiden med Chili, det var helt underbart.
Saknar henne så himla mycket.
Skönt att veta att hon lever ett riktigt och lyckligt kattliv nu i alla fall.
sovmorgon?
Ohhh, äckliga morgon!
Idag är vi lediga från VFU:n och schemafria i skolan. Med andra ord har jag tid och sova ut, och det var verkligen min plan.
Istället vaknar jag kring 7 av kripas väckningssignal på telefonen, som var på högsta volym för att han är så seg på att gå upp och stänga av den. Lyckas somna om en kortis, tills jag vaknar av att han kramar och pussar mig hej då (vilket jag iof uppskattar, verkligen!). Då upptäcker jag att
*
- jag smakar chips i munnen (fastän jag borstade tänderna läääänge igår)
- jag är täppt i ena sidan av näsan
- jag har torra läppar
- jag är kissnödig
*
Tre störningsmoment som tvingade upp mig ur sängen för att snyta mig, smörja läpparna och gå på toaletten.
Slängde mig sedan i sängen i hopp om att kunna somna om. Det gick ju sådär.
Har så otroligt svårt att somna om när jag väl har vaknat, hopplöst! Jag har längtat efter att sova ut hela veckan.
Och ja, vad det gäller chipsen var det ett stort misslyckande i planen att bli nyttigare. Kripa och jag har bestämt en dag i veckan, och nu blev det andra gången. Inte okej.
Inte ger man sig för det!
använd hjälm!
Jag har upptäckt att äldre människor (generellt) är väldigt tacksamma patienter.
Det är en fin känsla när de skiner upp när dom ser en, och när de uttryckligen säger hur mycket dom uppskattar att man hjälper dom.
Sedan är det väldigt roligt att få en chans att träffa på olika människor. Just idag träffade Ida och jag en salig blandning av patienter, och många av dom fick oss att skratta ett flertal gånger.
Min första vecka på VFU:n har varit lyckad måste jag säga (VFU=verksamhetsförlagd utbildning = praktik)
Har läst Jonas Coltings bok för andra gången. Jag gillar verkligen hans syn på kost, träning och livsstil, samt de små berättelserna om hur häftig människokroppen är, eller sidorna med småfakta som "50 000 celler i din kropp dör och återskapas under tiden du läst den här meningen".
Jag gillar också hans svar på frågor, exempelvis:
Säg 5 bra saker med att träna?
- Du blir friskare, gladare, piggare, starkare och ser bättre ut naken!
Säg 5 dåliga saker med att träna?
- Din träning kommer att stjäla viktig dokusåpatid.
- Du kommer att ha svettiga träningsskor i hallen.
- Din garderob kommer kanske att behöva bytas ut.
- Ditt matkonto blir större.
- Vid utomhusaktiviteter som exempelvis cykling, rullskidor och inlines där du tränar på vägar är bilar och trafik ett reelt hot mot din hälsa och ditt liv. Ta det hotet på allvar! Använd hjälm!
new toy.
Det här med att blogga alltså. Ibland känns det så skönt att bara skriva av sig lite, men större delen av tiden undrar jag över grejen med det. För min del är det nog inte annat än ren ventilation, eftersom jag aldrig orkat föra dagbok en längre tid.
Helgen var bra, med bl.a. firande av världens bästa syster och ett annat firande av världens bästa rebecca k.
Samma underbara känsla efter varje gång jag får träffa er. Vi beter oss på ett speciellt sätt med varandra, och det är så skönt att kunna vara knäpp ihop med två andra som är lika knäppa. Vi skrattar mycket ihop. Det är alltid må bra att kunna skratta så mycket.
Idag var även min andra dag på praktiken ute i äldreomsorgen. Det växlar mellan kul, spännande, lärorikt, intressant och väldigt segt.
För övrigt är pulsklockan invigd. Det är min nya favoritleksak - mycket älskad. Tack så mycket för den!
