gnällkärring.
Fortsätter vara en gnällkärring: aj min hals, aj min nacke, aj min rygg, aj mitt huvud, blä jag är hängig.
Tror nästan att jag hade feber igår för första gången på evigheter.
Men det är bara att pallra sig till skolan ändå. Arbetsfysiologiföreläsningarna kändes som ett skämt: kasst innehåll, osäkra föreläsare med dålig kommunikation sinsemellan och som verkligen misslyckades med att förmedla kunskap till oss. Citronsyracykeln (mycket komplicerad process på cellnivå med många steg) förenklades och förklarades så ytligt att han missade hela poängen med den.
Efter lite föreläsningar hade vi nästan tre timmar labb, som var lite rolig ändå (kanske för att jag fick vara testperson i min grupp). Vi testade EMG (elektriska aktiviteten i musklerna) när jag utförde två benövningar, fick se mig gå och springa i en rörelseanalys i 3D och se mig göra maximala test i muskelstyrka. Allt fick vi alltså se på data, kurvor och siffror, coolt!
Dock har vi bara testat mitt högerben, så jag lär väl vara lite sned imorgon.
Nu ska jag duscha, leka hemmafru och laga mat till min kärlek. Sen ska jag faktiskt dö i soffan och kurera mig.
Dagens plus till mig som tog tummen ur röven och rensade mitt äckliga avlopp i handfatet. Inte helt fresh.
Dagens minus till mig som fortfarande inte klarar av att genomföra en enda liten förändring som ändå betyder så mycket.
ge mig.
...
Måndag. Igen. Med allt vad det innebär. Ångest. Suck.
Lång måndag - inte okej.
Hängig och halsont - inte okej.
Mycket att göra - inte okej.
Skiter i plugg idag och ser det istället som ett framsteg på jag-ska-stressa-ner-och-vara-lite-mer-relaxed-med-plugget-och-lita-till-min-egen-förmåga-allt-löser-sig.
Godis och egen äppelpaj känns mer motiverad. Och greys, massor avsnitt av greys anatomy.
Jag har gjort min sista match i smedby ais. Trist och skönt.
Nu får det ligga på hyllan ett tag, tills jag klarar av att ens överväga alternativ till framtiden.
Det enda jag vill fokusera på just nu är att hitta förra terminens motivation till skolan, stressa ner, och faktiskt kunna tro på att jag kan bli en bra sjukgymnast.
Det är trots allt en dröm, eller snarare ett mål.
uppförsbacke.
Den här veckan har börjat väldigt kämpigt.
Jag har varit arg, förbannad, ledsen, uppgiven och utmattad.
Det är första gången sen jag började plugga som det känns riktigt tungt.
Innehållet i den här terminen är inte det allra roligaste, och inte blir det bättre med enorm arbetsbörda.
Men efter några sammanbrott eller flera, efter samtal till mamma för att få lite tröst och styrka, efter stöttning från kompisar och pojkvän känns det i alla fall inte omöjligt.
Det löser sig alltid i slutändan, och det är verkligen inte omöjligt (bara riktigt pissjobbigt emellanåt).
Jag önskar bara att jag någon gång kunde bli lite mer stresstålig, och att jag hade en mer avslappnad attityd. Lära mig innerbörden av "good enough". Lära mig gränser. Lära mig att ha lite tillit.
Nu ska jag äta ägg och lära mig lite pedagogik, innan jag sticker och tränar (jag lever på ägg).
Tjolahopp!
Tjejen bredvid mig på bilden gjorde mig riktigt glad idag.
Jag saknar den gamla tiden, tillfällen som på bilden.
Jag saknar dig min vän, min bästa tjockis
farväl.
Nu är det inte långt kvar förrän jag säger farväl till något jag älskat mycket och länge.
En vecka och några dagar.
Trots att jag vet att jag har fått något nytt att fylla det hålet med, och kanske även kan fundera ut något mer, så känns det läskigt. Framförallt overkligt.
Visst har den inte bara varit frid och fröjd, men oj vad mycket den har gett mig.
Självförtroende
Identitet
Glädje
Gemenskap
Ambition
Målmedvetenhet
Drivkraft
Envhishet
Nya vänner
Hade inte jag spelat fotboll hade jag aldrig lärt känna mina bästa vänner jag har nu. Jag hade förmodligen aldrig heller kommit på tanken att plugga till sjukgymnast.
Det är skillnad om det tog slut för att jag verkligen tröttnat, och känt att jag är klar med det. Det här, nu, allt, känns så fel. Det känns så fel. Men ändå så skönt. Fel. Skönt. Fel. Skönt.
Det blir en massa fördelar, och jag älskar dom.
Men jag älskar dom inte mer.
Det gör verkligen ont när jag inser att det snart är slut, trots att jag vet att det är det bästa för mig just nu.
Det jobbigaste är det där med identitet.
Jag är en idrottstjej, fotbollstjej, rakt igenom.
Vad händer med den tjejen?
En vecka och några dagar.
Trots att jag vet att jag har fått något nytt att fylla det hålet med, och kanske även kan fundera ut något mer, så känns det läskigt. Framförallt overkligt.
Visst har den inte bara varit frid och fröjd, men oj vad mycket den har gett mig.
Självförtroende
Identitet
Glädje
Gemenskap
Ambition
Målmedvetenhet
Drivkraft
Envhishet
Nya vänner
Hade inte jag spelat fotboll hade jag aldrig lärt känna mina bästa vänner jag har nu. Jag hade förmodligen aldrig heller kommit på tanken att plugga till sjukgymnast.
Det är skillnad om det tog slut för att jag verkligen tröttnat, och känt att jag är klar med det. Det här, nu, allt, känns så fel. Det känns så fel. Men ändå så skönt. Fel. Skönt. Fel. Skönt.
Det blir en massa fördelar, och jag älskar dom.
Men jag älskar dom inte mer.
Det gör verkligen ont när jag inser att det snart är slut, trots att jag vet att det är det bästa för mig just nu.
Det jobbigaste är det där med identitet.
Jag är en idrottstjej, fotbollstjej, rakt igenom.
Vad händer med den tjejen?
Summering.
+
Jag är nu 20 år.
Jag fick jättefin uppvaktning av mina bästa vänner, mamma och Kripa.
Igår tog vi tjejer i Smedby AIS vår sjätte raka seger.
Efter matchen fick jag massage av min älskade kärlek.
Jag har världens bästa klasskamrater.
God lunch på thairestaurang med underbara L, J och A. Fick bl.a. presentkort på systembolaget i försenad födelsedagspresent (kan ju vara bra att ha numera!)
Tack vare b.k och k.k kunde jag unna mig en fin höstjacka m.m. idag.
Min pappa, bror och syster är nu hemma från Egypten, får träffa dom i helgen.
Jag är lyckligt lottad som har hittat någon som Kripa.
-
Min astma blir sämre.
Min träningsmotivation är låg.
Jag hinner inte träffa b.k och k.k tillräckligt ofta (snart inte heller råd).
Skolan känns tung och jobbig.
Jag pluggar alldeles för lite och dåligt just nu.
Alltså har jag dubbelt så mycket att vara glad åt än vad jag har skit att grubbla över.
Jag är nu 20 år.
Jag fick jättefin uppvaktning av mina bästa vänner, mamma och Kripa.
Igår tog vi tjejer i Smedby AIS vår sjätte raka seger.
Efter matchen fick jag massage av min älskade kärlek.
Jag har världens bästa klasskamrater.
God lunch på thairestaurang med underbara L, J och A. Fick bl.a. presentkort på systembolaget i försenad födelsedagspresent (kan ju vara bra att ha numera!)
Tack vare b.k och k.k kunde jag unna mig en fin höstjacka m.m. idag.
Min pappa, bror och syster är nu hemma från Egypten, får träffa dom i helgen.
Jag är lyckligt lottad som har hittat någon som Kripa.
-
Min astma blir sämre.
Min träningsmotivation är låg.
Jag hinner inte träffa b.k och k.k tillräckligt ofta (snart inte heller råd).
Skolan känns tung och jobbig.
Jag pluggar alldeles för lite och dåligt just nu.
Alltså har jag dubbelt så mycket att vara glad åt än vad jag har skit att grubbla över.
var blev det fel?
Hoppar på tåget för en nostalgitripp.
Ser minnen svischa förbi likt ett tåg som susar igenom ett stort landskap.
Vackert, fult, liv, död, lycka, misär, avgrund, människor, glädje, frihet.
Hittar man svaret på sina nutida frågor i det som redan varit?
Någonstans blev något väldigt fel.
I mina lyckligaste dagar och stunder vill jag gärna tro att det aldrig blev fel.
Men det blev fel.
Jag har fortfarande inte släppt taget, och det har inte släppt taget om mig.
Om jag bara visste exakt vad det var.
Om jag ändå bara kunde få slappna av, känna mig fri och bara njuta av livet.
Flera omgångar med problem. I efterhand har de alla något gemensamt. Mig.
Jag har aldrig varit bra på att lösa gåtor. Men jag har alltid velat.
Jag vill nu också. Skulle behöva vägledning.
Ser minnen svischa förbi likt ett tåg som susar igenom ett stort landskap.
Vackert, fult, liv, död, lycka, misär, avgrund, människor, glädje, frihet.
Hittar man svaret på sina nutida frågor i det som redan varit?
Någonstans blev något väldigt fel.
I mina lyckligaste dagar och stunder vill jag gärna tro att det aldrig blev fel.
Men det blev fel.
Jag har fortfarande inte släppt taget, och det har inte släppt taget om mig.
Om jag bara visste exakt vad det var.
Om jag ändå bara kunde få slappna av, känna mig fri och bara njuta av livet.
Flera omgångar med problem. I efterhand har de alla något gemensamt. Mig.
Jag har aldrig varit bra på att lösa gåtor. Men jag har alltid velat.
Jag vill nu också. Skulle behöva vägledning.
you break down my walls.
Gårdagen känns som en tjock dimma.
Jag var känslokall och likgiltig. Inget spelade någon större roll.
Saker nådde mig, men jag tog ändå inte in dom på riktigt.
Omotiverad, inte lust med någonting.
Som ett spöke.
Men jag är ingen känslokall människa. Det kommer alltid ikapp mig.
Du fanns här för mig. Du dömer mig inte, du bara lyssnar.
Du visste och vet alltid vad jag behöver.
Idag är dimman borta, äntligen. Tack.
Jag läser och skriver om hjärtat.
Jag som tyckte att hjärnan var fascinerande.
Ikväll är det tjejkväll som gäller, kanske precis vad jag behöver.
Längtar efter mina tjejer i norrpan.
Jag var känslokall och likgiltig. Inget spelade någon större roll.
Saker nådde mig, men jag tog ändå inte in dom på riktigt.
Omotiverad, inte lust med någonting.
Som ett spöke.
Men jag är ingen känslokall människa. Det kommer alltid ikapp mig.
Du fanns här för mig. Du dömer mig inte, du bara lyssnar.
Du visste och vet alltid vad jag behöver.
Idag är dimman borta, äntligen. Tack.
Jag läser och skriver om hjärtat.
Jag som tyckte att hjärnan var fascinerande.
Ikväll är det tjejkväll som gäller, kanske precis vad jag behöver.
Längtar efter mina tjejer i norrpan.
