life shouldn't be like this.
"jag vet inte var jag ska vända mig", var det någon som sa idag. jag har frågat mig samma sak många gånger. jag har vänt mig till olika personer, men jag har kommit fram till att ingen av dessa har svaren. jag börjar fundera på om det ens finns några svar.
det är bara inte rätt, det är inte så det ska vara. livet är alldeles för kort för det. jag vill kunna passa på och njuta i mina bästa år, jag vill inte begränsas. jag vill inte tveka, jag vill inte vara osäker eller rädd. jag vill inte att prestationskrav och andra ideal ska hindra mig ifrån att vara lycklig i livet. jag vill inte hålla på som den maskin jag känner mig som. jag vill kunna vara nöjd med det som redan finns där. jag vill sluta upp med det här strävandet, samtidigt som jag mår bra av att ha det. vissa dagar är jag så nöjd med det, medan jag vissa dagar känner att jag inte orkar med allt längre. såna dagar då allt är fel, jag är bara fel. jag överreagerar och är överkänslig. jag tänker alldeles för mycket och jag kan inte sova. alla problem borde ha sin lösning, men jag vet inte hur jag ska lösa det här, eftersom att det vissa dagar inte upplevs som ett problem. då upplevs det bara som vardag, som den jag är. eller är det just där det sitter? jag lurar mig själv så himla mycket att jag inte vet ut eller in längre.
om några dagar kommer mina föräldrar hem igen från europe. det har varit skönt att ha varit ensam, men jag har saknat dom. inte saknat på det sättet och jag gått och tänkt på dom hela tiden och önskat att dom är med mig hela tiden. utan jag har bara saknat tryggheten dom medför. att veta att dom finns där när det känns jobbigt hjälper en mycket mer vad man tror, det är något jag har lärt mig nu. jag älskar verkligen mina föräldrar, och snart kommer dom hem <3
