emma.k

imorse hände faktiskt en ganska häftig grej. jag hade somnat deppig, men vaknade av att jag hade en lugn och optimistisk känsla. jag vaknade innan klockan ringde, och var inte ens sur för det. och jag kom faktiskt fram till en del saker;

- att gå och vara stressad och orolig för att mina ljumskar kommer ta lika lång tid som förra gången kommer inte att hjälpa ett dugg. tvärtom kommer jag isåfall gå och spänna mig, vilket säkert kommer göra att det dröjer längre innan ljumskarna blir bra.
- jag ska träffa min sjukgymnast idag. det är bra så att jag kan få tips och råd för hur jag ska göra för att det här ska bli så bra som möjligt. förra gången dröjde det längre innan jag fick hjälp.
- på över ett år har jag bara vilat från träning en vecka i sträck, inte mer. jag har varit så jävla sliten och övertränad, så min kropp behöver ett litet break, hur gärna jag än vill träna. jag hade aldrig vilat om jag inte haft ont.
- min motivation och spelglädje för fotbollen var nästan i botten innan jag fick ont. några dagar utan fotboll och jag kommer att längta som en tok, vilket kommer att öka motivation och glädje igen.
- jag kan välja att antingen gå och deppa och vara ledsen som förra gången, och låta allt rasa. eller så kan jag välja att vara glad för det jag har och se på det som är positivt i mitt liv.

diskuterade detta med karin på matten, och hon höll med mig. vi fixar det här tillsammans. det kommer inte gå snabbare att komma tillbaka om man deppar. istället ska vi glädjas åt det vi har (som oss tjockisar) och försöka ha roligt om dagarna ändå. har vi kul kommer det bara att underlätta väntan.

snart ska jag till linköping och träffa min sjukgymnast, så jag kanske borde pysa iväg


Bäst. Tillsammans klarar vi allt.

tack älskling :)