emma.k

jag är trött. jag är en fånge i mitt huvud, på ett slagfält. jag har inte varit fri på typ 1 ½ år. jag vill vara fri och jag har verkligen gjort flera ansträngningar till att bli det, och jag kämpar fortfarande. men det går inte. måste jag slå i botten först? jag orkar inte med striden, jag orkar inte med för höga ribbor, jag orkar inte med att det ska vara max jämt. samtidigt verkar det som att det inte bara är problem längre. det verkar vara den jag är. det är en del av mig. kan personer verkligen förändras?

allt det här samtdigt som jag inte kan välja. det går bara inte. det känns som att välja mellan att köra på gammal rulle, det säkra kortet som ändå håller på att knäcka mig, och att börja om på nytt. säga hej då till det gamla och skaffa en ny och egen identitet. bygga upp sitt liv kring sig själv, och inte kring något annat. det är mer riskfyllt, jag skulle kunna känna mig vilsnare än någonsin och känna en fruktansvärd ångest. samtidigt så skulle den enda stolthet jag har över mig själv tas ifrån mig. det enda jag någonsin kunnat vara stolt över. också det som gör mig så illa ibland.

måste det vara antingen eller, måste det vara svart eller vitt? jag får panik, för jag är stressad. det går inte att ta beslut om det här på kort tid, men med tanke på hösten så...

jag bara vill inte ibland!!! vill inte och orkar inte. jag avundas alla normala människor. (och kom inte och säg att ingen är riktigt normal, för det var inte bokstavligt talat)

du har kanske rätt. jag är rädd, därför stänger jag inne det. jag vill inte vara rädd. det här är svårt. men jag ger mig inte, det gör jag bara inte.