emma.k

jag är ensam. jag känner mig lite smånere, utan av någon större anledning. jag vet, jag har det bra, jag ska inte klaga. jag klagar inte, det gör jag inte. jag har bara djupa tankar som jag faktiskt vill skriva av mig idag. orkar ingen med något djupt, nej, skit då i att läsa. mig kvittar det, jag skriver för mig själv.

"livet är ett enda långt lärande" sägs det. kan inte annat än hålla med. ju äldre man blir desto mer lär man sig om både livet och sig själv. man får en någorlunda uppfattning om vad som är rätt och fel, man lär sig hantera motgångar, man lär sig vad som är roligt i livet och vad som är svårt. man lär sig att överleva.

jag har lärt mig särskilt mycket det senaste året. det som gör mig så, jaa, vadå? det som får mig lite nedstämd är tanken på att det mesta som jag har lärt mig om mig själv är mina svagheter. jag har lärt mig att jag har så lätt att fokusera på det som inte är bra. kanske inte vad det gäller tillvaron, där har jag börjat lära mig att njuta av det som är bra och försöka skita i det andra. men när det kommer till mig själv. varför, varför kan jag aldrig bli nöjd? mitt liv är en enda strävan och det har varit det i många år nu. jag strävar efter perfektion, och jag vet ändå att det inte är möjligt. jag kan inte vara bra på allt. jag kan inte ha tid till allt och alla. jag kan inte se ut på något mer annorlunda sätt. jag är vad jag är. varför, varför kan jag inte bara acceptera det?

jag tror att jag är schizo, men det har jag ju sagt förut. jag har den rationella emma, som oftast fungerar bäst tillsammans med andra. mitt andra jag finns med och stör, men rationella emma har kontrollen. men ensam, ja, då har mitt andra jag helt övertaget. rösten som berättar för mig hur jag är och hur jag ser ut. rösten som säger vad jag måste göra för att bli bättre, för att duga. duga för vem? för andra eller åt mig själv? för alla? vem är egentligen viktigast?

jag lever med en konflikt i mitt huvud. först trodde jag att den här konflikten bara kom fram vid skadan, men jag har kommit fram till att den har funnits där längre. det är bara det att det först vid skadan blev så... radikalt på något sätt. jag har alltid strävat efter beröm, bekräftelse och uppmärksamhet. när jag har fått det har jag alltid blivit så besvärad att jag inte tar åt mig, och säger att nej, så bra var det inte eller jag kunde ha gjort det och det bättre eller nej, jag är ful. så antagonistiskt på något vis (om man kan säga så?). motsägelsefullt. hela min strävan går ut på yttre bekräftelse och när den väl kommer, så klarar jag inte av att ta den. det får mig att börja fundera på ifall det kanske inte handlar om yttre bekräftelse. det kanske handlar om något annat också. kanske är det inte ett jättestort behov att bevisa något för andra. kanske är det för mig själv jag vill vara tillräcklig. men, när blir jag nöjd? jag tänker, jag är nöjd när alla andra visar att de är nöjda med mig eller tycker att det jag gör är bra eller att jag är bra och ser bra ut. men, sen när kan jag få en hel värld att känna så? jag hade en pojkvän, och även vänner och familj som jag även har nu. dom tyckte/tycker om mig. men det räcker inte. vad är det för fel? varför räcker det inte?

jag är en väldigt kompicerad ibland. jag vet verkligen vad jag har för fel, men jag lyckas inte göra något åt det. det enda jag lyckas med är att fötränga det ibland. jag kan lyckas med att inte tänka på det när jag är med andra. jag kan fylla mina dagar med massa sysslor för att inte tänka på det. men jag bara flyr. jag tar inte tag i det. jag försöker ta kampen, men jag förlorar varje gång. jag är kvar på slagfältet med en fruktansvärd ångest, destruktiva tankar och mardrömmar. det tar aldrig slut. vad hjälper det om rationella emma vet att det här är helt fel och att så här ska inte livet vara, om irrationella emma är mycket starkare?

jag vet inte vad jag ska göra. för jag är trött på att känna den här skulden. jag har ingen rätt att må dåligt. jag har det så jävla bra. jag har ingen sjukdom, jag har tak över huvudet, jag får mat varje dag, jag har en familj, vänner och jag har fotbollen. jag känner mig lycklig med det, i grund och botten. men mitt rastlösa jag är inte nöjd, utan jag bara strävar vidare efter något som jag kanske inte ens kan få. jag undrar ibland om det här är så jävla farligt egentligen? jag menar, ska några tankar, som faktiskt försigår i mitt huvud (som jag faktiskt skulle kunna stoppa, logiskt sett) vara anledningen till att jag kan bli ledsen bara sådär? att minsta lilla grej kan få mig att gråta? att minsta lilla grej kan få ilskan att koka över i mig?

jag har blivit den känsligaste i världen känns det som. jag reagerar känslosamt på allting. jag är värre än det värsta emo:t (fast jag skär inte i mig). för jag hanterar inte smärtan genom att skära mig. jag hanterar den inte alls, jag bara försöker springa iväg ifrån den.

ge mig bara ett tecken som säger att det här kommer att gå över! jag vill inte ha det så här längre. jag vill vara normal.