emma.k

har haft en riktigt bra eftermiddag och kväll hos becca samuelsson ute i kimstad, tillsammans med anna, bäx och karin. jag hatar att man alltid ska behöva tänka: "vi borde göra det här oftare.."

jag funderade lite över om vi människor nu förändras med åren, händer det någonsin att man kan förändras tillbaka till personen man en gång var? jag tror faktiskt inte det längre, hur mycket jag än önskar ibland. det är som att man vuxit ur ett skal. man kan spara skalet, men man kan inte få på det sig igen. det är sorgligt, men det slog mig att det enda man kan göra är att säga hej då och börja vänja sig vid det nya. jag blir bara galen ibland, kommer det någonsin att försvinna? ibland känns det som att det inte finns någon lösning.. eller, ganska ofta faktiskt. trots det är jag ändå övertygad om att det finns det. om jag inte skulle tro det skulle det bli så jobbigt, hopp måste man alltid ha.

jag tror att jag ska sätta en deadline. v.46 ska jag bestämma mig, senast. nu orkar jag inte med mer velande.


löveli håkan.

För du måste vara sjuk
sjuk sjuk sjuk
för du måste vara blind
blind blind blind
du måste vara blind
du kan inte inte se
när löven faller ner
hur fel jag är