welcome home.
bäxet kallesson har återvänt från paradiset.
med andra ord ska jag inte sitta här så länge till.
jag kommer förmodligen krama sönder henne.
vi är glada att vår lilla tjockisgrupp på fyra äntligen är fullständig.
mina ben är helt stumma efter en riktigt lång löparrunda. det var ett bra tag sen jag bara var ute och sprang, det är väl förmodligen därför jag känner mig lite tung i benen nu. knät kändes bra. nästan. knät kändes sådär. knät känns inget vidare. tiden klickar på, snart är det seriepremiär, och jag kan fortfarande inte spela fotboll. jag vet inte vad det är, och jag vet inte vad någon läkare ens skulle kunna hitta. det är inte så himla illa, det är bara tillräckligt illa för att det inte ska gå.
nu tänker jag på det fast jag inte ska. det är ingen idé, jag blir ju ändå bara frustrerad, ledsen och orolig. dumma knä. dumma jävla knä. jag vill spela fotboll. jag har fått nog nu. jag saknar fotbollen sjukt mycket nu. fan...
tur att jag ska träffa mina vänner, då blir jag på bättre humör och tänker inte på något jävla knä.
och till alla finkänsliga människor, ursäkta för alla svordomar i detta ganska tråkiga blogginlägg.
this was such a good day, such a good time.
