emma.k

just nu har jag krypit in i mitt skal, för jag är rädd.
jag vill komma ut, men världen är för stor för mig.
känslan av att inte höra hemma är hemsk.
jag klarar inte av det här.
jag har förlorat mig själv.
det gjorde jag för längesedan.
nu känns det som att jag aldrig kommer att hitta tillbaka.
och jag förstår inte hur jag ska klara av framtiden.
jag önskar att jag kunde ruska av mig allt obehag.
jag försöker, men jag kommer alltid tillbaka till samma slutsats.
noll. ingenting. noll.

det enda jag kan göra är att förtränga det, vilket jag oftast gör.
det är bara det att det förr eller senare alltid kommer upp och
gör sig påmint igen.
jag förlorar alltid.