emma.k

ibland undrar jag om jag låter mig slås ner för lätt.
jag har fått vara med om en rad olika saker de
senaste två åren, så det är väl klart att man blir
påverkad och förändras.
det är bara det att jag trodde att man blev
starkare. jag känner mig starkare på sätt och vis,
men inte stark som person. inte så stark som jag
var innan allt.
jag är osäker, jag tvekar och jag tvivlar. på mig
själv.
jag vågar inte drömma längre. jag har vilja, men
inte tillräckligt av den otroliga drivkraften jag en
gång hade. nu är det bara viljan som knäcker
mig, för jag blir bara så otroligt besviken på mig
själv. aldrig längre lever jag upp till det som jag
egentligen förväntar mig av mig själv.
jag förväntar mig inte under. jag vill att jag ska
ge allt, som jag gjorde förr. jag gör inte det
längre, för jag vågar inte. jag är rädd för att
misslyckas.

den största besvikelsen av dem alla måste
väl vara att ge upp tron på sig själv. det är vad
jag har hållt på med ett tag nu. jag sviker mig
själv. och tyvärr gör jag det fastän att jag är
medveten om det.