emma.k

det är väl kanske inte så konstigt alltihop ändå.
kanske vet jag varför jag reagerar som jag gör
och känner som jag gör. frustrationen ligger
ändå i att jag inte riktigt vet hur jag löser det. jag
är ingen passiv person; är något fel vill jag inget
annat än att rätta till det. när jag inte kan blir jag
otroligt frustrerad och känner mig maktlös.

sorg. flera sorger. besvikelser. saknad.
motgångar hör livet till, men inte ska man väl
känna att livet är jobbigare att leva än vad det
känns bra? det finns mycket om mig som inte
så många vet, saker som har lett mig in i det
stora mörkret och destruktiviteten. jag har sår
som vägrar att läka, vissa som jag inte ens vet
hur jag ska sy igen. det gör ont att tänka på
besvikelserna. det gör ont att tänka på vad både
andra och jag själv har gjort mot mig. jag önskar
att jag kunde förlita mig mer på andra och mig
själv, att jag kunde känna riktig trygghet. det gör
ont att tänka på att en alltför stark vilja och en
alldeles för stor dröm faktiskt kan göra mig illa.
kraven jag har är som världens tyngd på mina
axlar.

jag orkar inte sträva efter allt. men utan min
strävan är jag inte jag. jag förlorar vilket fall som.

jag vill bara vara elva år, inte ha några bekymmer,
spela fotboll massa timmar varje dag, för att det
är kul och känna mig grym. när jag var elva var
livet allt bra underbart.