vitala funktioner.
det kan kännas hopplöst, meningslöst, otryggt,
svårt, jobbigt och bara inte värt.
hur klarar man det? klart att man alltid ska
kämpa själv, men vissa saker kan man bara
inte göra ensam. jag inser allt mer att man inte
kan läka ensam, att man inte klarar allting själv,
hur mycket man än vill det.
det behöver inte vara så komplicerat. man
behöver inte lossa på den stora spärren man
har haft så många år och plötsligt börja dela
med sig av sitt innersta, och känna sig
blottad.
jo visst, jag tror att man kan må mycket bättre
av att få ur sig något ibland. jag önskar, väldigt
mycket, att jag vore bättre på det. inte lägga
energi på att stänga allt det jobbiga inne, inte
släppa in eller ut, och sätta på ett annat ansikte.
låta det jobbiga äta upp en från insidan.
hur gör man då? bota med kärlek, gott folk. nu
pratar jag inte bara pojke-flicka-kärlek. jag
menar helt enkelt att man ska ta vara på sina
relationer till sina närmsta, ta vara på den
lilla materiella lyckan man ibland kan känna
av att shoppa loss ordentligt, ta vara på den
stora endorfinkicken som kommer när man
på lunchen spontant åker och köper världens
godaste statoilkaka, ta vara på skratten. att
gå och skratta åt ingenting (och åt något med
såklart) är bland det bästa jag vet.
ja, allt är tungt, jobbigt och allvarligt ibland, men
inte fan blir livet roligare av att man går och
hänger med huvudet. ta vara på det som är bra
i livet. ha kul med sina vänner, njut av att man
har någon i världen som bryr sig om en. ta vara
på förmågan att skratta.
jag önskar att jag kunde påminna mig om allt
det här lite oftare. det här är vad som betyder
något. prestation och resultat är inte allt. jag
vill sluta sträva, sluta pressa och sluta vilja ha
allt. sluta oroa mig, sluta känna att jag inte
räcker till.
vem fan bryr sig om jag har lyckats eller inte
om hundra år? det viktigaste är att jag har
såna underbara människor som jag faktiskt
har i min omgivning. att tänka så gör mig
lycklig.
OCH NU ÄR DET BARA EN VECKA KVAR!!!
