emma.k

någonstans på vägen bara vände det plötsligt.
har någon däruppe kanske hört mina böner?
tekniken är i like med ett tungt kassaskåp.
konditionen var sämre än väntat.
självförtroendet ligger ganska nära botten.
men vet ni vad? jag bryr mig inte!
jag är glad för mitt knä är redo för match.
i helgen får jag äntligen ta på mig den
svarta tröjan, med älskade nummer sju på
ryggen, och springa ut på planen tillsammans
med mina underbara lagkamrater.
precis det jag har längtat efter. jag ska inte ens
reflektera över min insats. det enda jag ska
tänka på är laget och hur roligt det är.

förövrigt gör jag saker som inte är så likt mig.
ibland blir det så, för ibland kommer man till
en gräns där man inser att det kommer något
före prestationer. sin hälsa. jag gör det här för
min skull. vad gör det om hundra år? ingenting.
jag gör mig själv en tjänst.

och förövrigt måste jag säga att jag älskar mina
vänner, världens bästa <3