blödig.
jag är inte typen som gråter till film och sånt.
självklart har det hänt, när det nästan är outhärdligt sorgligt
eller ett ögonblick av fin lycka. pearl harbor, pay it forward
har jag till och med gråtit till flera gånger.
nu såg jag ett så sjukt bra grey's avsnitt, och jag grät av
både glädje och sorg. varför denna plötsliga blödighet?
det är rätt häftigt att man ändå kan känna så mycket
känslor kring något som faktiskt bara är fiktion.
längtan blandat med oro. jag vill inte, och jag tänker inte,
tveka. det är hundra. jag ska inte känna, jag ska stänga
av. jag ska ha fokus på rätt sak. allt annat måste jag
kunna glömma. det här är viktigt för mig, det är alltid
lika viktigt.
det är inget farligt att det gör ont.
jag är inte trött, jag orkar för att jag vill.
jag är inte ur form, jag kan om jag stänger av.
jag är stark och jag klarar det här.
