sentimentalitet.
det har gått nästan tre år sedan när vi lite blygsamt tafatt tittade oss omkring på idrottsparkens konstgräsplan.
jag kommer ihåg att vi hade en passningsövning, där man hela tiden bytte partner för att lära sig namnen på varandra.
jag kommer ihåg hur förvånade vi blev på tw:s koll på oss alla. 'hur visste han det?', undrade vi.
jag kommer ihåg hur vi genast lade märke till heddans breda östgötska, och hans favoritord ("tempo")
allt var nytt, nervöst, men framförallt kul.
efter tre år är det knappast nytt och nervöst, men det har ändå alltid varit roligt. trots lite bristande variation på upplägg och val av övningar har vi nästan alltid haft roligt där. och visst har det varit givande.
idag var det sista fotbollslektionen på kunskapsgymnasiet för oss treor (de få av oss som är kvar). det var kul, men inte sorgligt. egentligen är det sorligt, men det känns inte så nu, för det har inte gått in i huvudet ännu. det har varit en vana och en livsstil i tre år att ha fotboll i skolan. det känns fortfarande som att man kommer stå där i höst igen (det kommer jag förmodligen göra om jag är arbetslös också, haha).
jag är i alla fall glad att jag har läst specialidrott a och b, för det är helt klart de kurser som har gjort min tid på kunskap både roligast och mest givande.
nu har jag bråttom till träningen, hoppsan.
