emma.k

idag hälsade jag och becca på vår kära gamla basgruppsledare på
kunskapsgymnasiet. har inte satt min fot där sen utspringet 11 juni.
vi bjöd på bullar och bevisade att vi fortfarande är favoritelever.
det kändes annorlunda att vara där, och se sin förra vardag, och
känna att man verkligen inte är en del av allt det där längre.
*
sen var jag på gymmet, på något som heter body combat. det är
typ en kampsportsgrej till musik, där man utmanar en fantasi-
motståndare.
jag kände mig lost, det kan knappast någon ha missat. ibland
såg det nästan ut som att instruktören tyckte synd om mig och min
osmidiga och klumpiga fotbollskropp.
kanske lite extra synd om mig för att jag är så himla blek också.
jag frågade flera gånger "vad fan gör jag här? varför gör jag så här
mot mig själv?"
ett tag tänkte jag på fotboll, hur lätt det är, hur bra jag är och hur
kul det är. var. ville nästan börja gråta.
men jag fortsatte. till slut förstod jag mer och mer, och det blev
roligare.
det är bara en ny utmaning. jag kan bli bra på det här också, bara
jag går några fler gånger.