emma.k

de senaste åren har jag känt mig fast på ett sätt som inte ens

jag själv har kunnat förstå.

jag har oftare varit nedstämd än vad jag varit glad. jag har

blivit bättre på att inte visa när jag är nedstämd, men nu undrar

jag vad fan jag tjänar på det?

jag känner ofta att jag inte trivs med mig själv, eller med mitt liv.

jag är aldrig tillräckligt bra och jag vill alltid ha mer i livet, jag

nöjer mig aldrig med det jag har.

nu undrar jag, varför vågar jag då inte bryta mitt trygga mönster,

mitt trygga inrutade jävla liv, fullt av rutiner och veckor som ser

likadana ut?

det har gett mig så jävla mycket lycka i livet, och det har

varit en så oerhört stor del av mig i tio år.

men det har också gjort mig begränsad i mina val jag gjort i

livet. det håller mig fast, låter mig inte utvecklas som person.

numera får jag inte ut lika mycket av det längre. inte på

samma sätt som förut. det är mer en börda än ett bidrag till mitt

välmående.

men jag vågar inte sluta. jag är rädd för livet utan. tänk om livet

förlorar mening? vad är jag utan det?

just därför vill jag sluta. jag måste hitta MIG, mitt riktiga jag, som

fanns innan det blev en så stor del av min identitet.

jag vill vara lycklig. med mig själv. i mitt liv.