tankar.
När jag var liten sa jag bestämt att jag inte ville bli vuxen. Av flera skäl.
Vuxna kan inte leka och ha kul, vuxna har inte tid med saker, och vuxna kan vara så tråkiga.
Min mamma sa att man alltid kommer att vara samma person innerst inne, oavsett ålder.
Inte mindre än tio år senare står jag här nu, som ung vuxen, och funderar över vad jag sa som liten.
Ibland känns det som att jag har förlorat så mycket av den jag var, och ofta vill jag spola tillbaka tiden och stanna där.
Jag vill vara tjejen som klippte håret kort, tjejen som spelade fotboll med killarna dagarna ut och in, tjejen som läste Harry Potter-böckerna om och om igen. Tjejen som var lycklig och inte brydde sig vad andra tyckte, som njöt av livet.
Vissa dagar är jag allt det jag sa att jag inte ville vara: har inte tid, tråkig, allvarlig, måsten. Jag bryr mig vad folk tycker, jag kan känna mig osäker.
Andra dagar känner jag att jag inte har förändrats ett dugg, att vissa delar av mig alltid kommer att finnas kvar. For better and for worse.
Kan man ens förändra den man är? Om man skulle få chansen, är det värt att ta den?
Ibland känns det som att livet springer iväg, utan att man hinner stanna upp och titta in i spegeln.
Idag var en sådan dag jag stannade upp, och tittade. Tänkte.
Utan att komma fram till något.
Kanske är det så det bara ska vara.
Vuxna kan inte leka och ha kul, vuxna har inte tid med saker, och vuxna kan vara så tråkiga.
Min mamma sa att man alltid kommer att vara samma person innerst inne, oavsett ålder.
Inte mindre än tio år senare står jag här nu, som ung vuxen, och funderar över vad jag sa som liten.
Ibland känns det som att jag har förlorat så mycket av den jag var, och ofta vill jag spola tillbaka tiden och stanna där.
Jag vill vara tjejen som klippte håret kort, tjejen som spelade fotboll med killarna dagarna ut och in, tjejen som läste Harry Potter-böckerna om och om igen. Tjejen som var lycklig och inte brydde sig vad andra tyckte, som njöt av livet.
Vissa dagar är jag allt det jag sa att jag inte ville vara: har inte tid, tråkig, allvarlig, måsten. Jag bryr mig vad folk tycker, jag kan känna mig osäker.
Andra dagar känner jag att jag inte har förändrats ett dugg, att vissa delar av mig alltid kommer att finnas kvar. For better and for worse.
Kan man ens förändra den man är? Om man skulle få chansen, är det värt att ta den?
Ibland känns det som att livet springer iväg, utan att man hinner stanna upp och titta in i spegeln.
Idag var en sådan dag jag stannade upp, och tittade. Tänkte.
Utan att komma fram till något.
Kanske är det så det bara ska vara.
Kommentarer
Trackback
