looking back.
Vargavinter på gång sägs det, vilket inte alls bidrar positivt till vare sig min ångestladdade tenta-p i december/januari eller mitt välmående.
Efter att ännu en gång har suttit i Stångebrohallen och tittat på hockey, och frusit om tår, lår, rumpa, händer, känner jag mig inte alls laddad på mer kyla.
Snart kan man kalla mig för hockeyfru. I alla fall på hemmamatcher. Tjejen i samma mössa och halsduk, alltid på samma plats ovanför hemmalagets bås, alltid med skolarbete i knät som tas itu med under pauserna.
Idag hade klassen första faddermötet inför nolle-p vt-11, och jag har frivilligt anmält mig som en av faddergeneralerna.
Inte trodde man det första dagen man som nolla satt där på clinicum, överväldigad av alla möjliga intryck från omgivningen och faddrarna i blåhängselbyxor, som pratade om festerier, sektioner och annat konstigt som man inte begrep sig på.
Men, nervositeten och osäkerheten den dagen släppte ganska snabbt. Väldigt snart njöt jag för fullt av allt som hade med nollning och studentliv att göra - jag hade hittat hem.
Så känner jag fortfarande, jag är precis var jag hör hemma.
Och vem vet, kanske skulle jag inte vara så tokig som general. Mina vänner har ju faktiskt kallat mig hitler (vilket iof inte var jätteuppskattat, men ändå, han var en ledargestalt). Och jag höll ju faktiskt i flera uppvärmningar på fotbollslektionerna i trean på gymnasiet (yeeeay). Och så har jag ju faktiskt varit ledare på ÖFF och Sports Camp.
MEN, att leda inom fotboll är en helt annan sak.
Ny erfarenhet och utmaning.
JAG ÄR TAGGAD!
Efter att ännu en gång har suttit i Stångebrohallen och tittat på hockey, och frusit om tår, lår, rumpa, händer, känner jag mig inte alls laddad på mer kyla.
Snart kan man kalla mig för hockeyfru. I alla fall på hemmamatcher. Tjejen i samma mössa och halsduk, alltid på samma plats ovanför hemmalagets bås, alltid med skolarbete i knät som tas itu med under pauserna.
Idag hade klassen första faddermötet inför nolle-p vt-11, och jag har frivilligt anmält mig som en av faddergeneralerna.
Inte trodde man det första dagen man som nolla satt där på clinicum, överväldigad av alla möjliga intryck från omgivningen och faddrarna i blåhängselbyxor, som pratade om festerier, sektioner och annat konstigt som man inte begrep sig på.
Men, nervositeten och osäkerheten den dagen släppte ganska snabbt. Väldigt snart njöt jag för fullt av allt som hade med nollning och studentliv att göra - jag hade hittat hem.
Så känner jag fortfarande, jag är precis var jag hör hemma.
Och vem vet, kanske skulle jag inte vara så tokig som general. Mina vänner har ju faktiskt kallat mig hitler (vilket iof inte var jätteuppskattat, men ändå, han var en ledargestalt). Och jag höll ju faktiskt i flera uppvärmningar på fotbollslektionerna i trean på gymnasiet (yeeeay). Och så har jag ju faktiskt varit ledare på ÖFF och Sports Camp.
MEN, att leda inom fotboll är en helt annan sak.
Ny erfarenhet och utmaning.
JAG ÄR TAGGAD!
Kommentarer
Trackback
