emma.k

Gårdagen känns som en tjock dimma.
Jag var känslokall och likgiltig. Inget spelade någon större roll.
Saker nådde mig, men jag tog ändå inte in dom på riktigt.
Omotiverad, inte lust med någonting.
Som ett spöke.
Men jag är ingen känslokall människa. Det kommer alltid ikapp mig.
Du fanns här för mig. Du dömer mig inte, du bara lyssnar.
Du visste och vet alltid vad jag behöver.
Idag är dimman borta, äntligen. Tack.
Jag läser och skriver om hjärtat.
Jag som tyckte att hjärnan var fascinerande.
Ikväll är det tjejkväll som gäller, kanske precis vad jag behöver.
Längtar efter mina tjejer i norrpan.