som en hatkärlek.

Besviken. På mig själv. Igen.
Jakten fortsätter, och tycks aldrig upphöra. Jag hör förnuftets röst som säger till mig att stanna upp, sluta jaga och gör det bästa av det jag har. Njut av tillvaron, var nöjd.
Jag hör perfektionisten i mig, som har gjort mig till den drivna person jag är, som säger att det kan alltid bli bättre. Inget är omöjligt, jag kan, jag orkar, det är bara att kämpa, kan dom kan jag, det här är inte utmärkande nog...
Vissa dagar känns det hur bra som helst, min drivkraft är en tillgång. Andra dagar känner jag att jag gör mig besviken gång på gång och att jag inte duger till någonting. Ibland ger jag upp i förväg för att slippa känna besvikelsen och missnöjdheten.
Det här blir särskilt jobbigt när jag försöker mig på saker jag nästan säkert vet är omöjligt. Förnuftet säger att det inte är värt det. Perfektionisten säger att jag inte ska ge mig förrän jag lyckas. Perfektionisten är också först med att säga till att jag aldrig lyckas.
Perfektionisten är både vän och fiende.
'
Appropå inget annat rakade jag kripas hår förut. Gissa om jag klantade mig

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0