emma.k

tidigare idag fick jag ett sms från kripa, som frågade om jag ville åka skridskor idag. ja, varför inte, kan ju vara trevligt, tänkte jag. någon gång måste man ju lära sig, och varför inte lära från skridskokungen själv? dessutom, mysigt med skridskor! eller?

det var ett par saker jag inte riktigt räknade med:

'

1. man tappar tålamodet med skridskor redan när det kommer till att få dom på sig och hårt snörade

2. det är inte lätt på en ojämn is när man är nybörjare (några gånger som liten räknas inte)

3. vi skulle åka med några andra från kripas klass - som då kunde bevittna hur jag skräckslaget försökte ta mig fram över isen

4. man kan inte "bara" åka skridskor med en hockeyspelare. självklart måste man också försöka lära sig åka med en klubba i händerna samtidigt, och sedan också lära sig kombinera skridskoåkningen med att pucken, ta emot pucken, och ta emot pucken.

5. jag är fortfarande för prestaionskrävande och tävlingsinriktad för att göra något jag är oerfaren/dålig på med humöret i behåll

'

jag växlade mellan att känna mig rädd, värdelös, arg, uppgiven, tjurskallig, och villig att lära mig åka. det jobbigaste var att koordinera det här med klubba och puck samtidigt som jag kämpade med att inte se till att ramla. men efter lite kämpande fram och tillbaka blev jag faktiskt liiiite bättre, och dessutom ramlade jag inte en enda gång :)

tur också att man har en tålmodig pojkvän

'