emma.k

Fyra dagar fick vi denna gång, nu dröjer det sex till nästa gång vi träffas. Vetskapen om detta faktum är en viss tröst, men återigen vill jag konstatera att det man känner inte är logiskt. Varje gång jag tvingas vara ifrån dig får jag ett hål i mitt hjärta, ett hål av saknad. Jag saknar inte mindre för att jag vet antalet dagar.

Jag är återigen en tjej i saknad. Saknad efter min kärlek, efter mina vänner och min skola i Linköping. En saknad efter allt jag drömde men inte fick. En saknad av något jag aldrig haft.

Utöver stor saknad lider jag av viss, lindrig antar jag, sömnbrist. Saknad och sömnbrist är inte en bra kombination, i alla fall inte vad det gäller mig.

Jag är inte sur, men jag är inte glad. Jag är inte ledsen, men inte heller glad.

Jag tappar fotfästet, svävar ut i en sorts dimma där jag alltid känner mig vilse.

Jag är kvar här, med saknaden och funderingarna. Jag grubblar över meningen med livet. Och kan inte hitta den. Ny frustration.

Om man nu kan påverka sitt liv, om man nu har makten att styra sitt liv i den riktning man vill gå, varför känner inte jag att jag kan det?

Kanske är det helt enkelt så att jag inte vet vad jag vill göra av mitt liv, fastän jag tror det. Jag kanske tror jag vet, men jag kanske har fel.

Jag är en saknande och tänkande tjej.

Och jag är inte särskilt glad över att det är sommar.

'