känslor.
Jag minns tiden när jag var långtidsskadad när jag var 16-17 år, då fotboll betydde allt.
Jag kunde läsa ett matchreferat i tidningen och totalt bryta ihop för att det gjorde så ont i hjärtat, för att jag inte kunde vara med. Jag var utanför, tjejen som bara sprang med bredvid och hade ont i ljumsken och själen.
Nu är jag inte skadad, men jag spelar inte. Jag bryter inte ihop när jag läser om fotboll, tittar på fotboll, eller hör om fotboll. Men det gör nästan lika ont som på den tiden när jag var 16-17.
Jag tror att det bara är en sorgeprocess som går över. Jag hoppas i alla fall det.
Jag vill hitta något annat som kan ge mig så mycket mening och glädje som fotbollen. För fotboll går inte just nu. Det gör bara inte det, även om jag så gärna vill. Det går inte när man både vill och inte vill.
Det är svårt, och något annat hade jag inte heller förväntat mig.
