hjärta.
är det så att man inte kommer framåt i livet, för man inte vill släppa taget om alla sina bra minnen? att man fortfarande sörjer det som var, som man aldrig får tillbaka, och därför inte känner någon inre frid eller harmoni?
eller??
tänk att man kan sakna den man en gång var så himla mycket. jag förstår inte hur man bara kan tappa bort sig själv.
var är den lilla glada solstrålen som vaknade upp med ett leende på läpparna varje dag, som vågade allt och gjorde allt med en otrolig beslutsamhet, tjejen som hoppade från alla höjder, tjejen som klarade allt med gott självförtroende, tjejen som kunde vara lycklig av att bara hålla en fotboll i luften.
hon borde väl ändå finnas någonstans?
jag vill hitta henne.
Kommentarer
Trackback
