emma.k

Ännu en lång dag i skolan, fullspäckad med föreläsning/färdighet/patientmöten i ländryggskursen. Lärorik dag. Jag kom på att det är första gången som det här med rygg inte känns omöjligt stort, rörigt eller luddigt. Jag känner mig inte dum i huvudet, utan jag känner att jag verkligen är med, att jag förstår och att jag lär mig.

 

Har just tryckt i mig en godispåse i soffan som tröst. Är arg, ledsen, besviken och frustrerad på samma gång. Mest på mig själv, som vanligt. Varför, varför, varför måste jag vara som sänker mig själv? Hur sorgligt är det inte att det är precis som alla har sagt sedan jag var 14 år - din största motståndare är du själv. Jag har vetat om det i åtta år, men jag har fortfarande inte lyckats göra något åt det (lite, men inte helt). Hur kan något så lätt vara så förbaskat svårt?

ARG.

!!!

 

Dessutom har jag kass hy för att jag tröstätit så mycket den här veckan. Fan.