emma.k

när jag var liten var jag en väldigt vågad tjej.

visst, jag var löjligt rädd för myror och andra insekter, men bortsett från det var det inte mycket jag var rädd för.

jag var inte rädd för att prova nytt, jag var inte rädd för att misslyckas med något. ville jag hoppa högt i höjd på idrotten i skolan eller ville jag bli grym på fotboll så körde jag på det. jag trodde på det, och jag gjorde det.

 

jag har blivit feg med åldern.

jag är rädd för att satsa, för jag är rädd för att misslyckas.

jag är rädd för att tro på mig själv, för jag är rädd för att framstå som dum ifall jag inte gör något bra.

jag är rädd för att hoppas, för jag hatar besvikelsen som uppstår efteråt.

 

jag är lite trött på den där rädsan. den har förstört så himla mycket för mig. jag vet inte riktigt hur mitt självförtroende försvann. kanske är det normalt när man börjar högstadiet. jag är i alla fall lite ledsen för att mitt modiga jag från när jag var liten inte riktigt varit med mig fullt ut under min tonår och nu till vuxenlivet.

jag måste bli bättre på att skaka av mig den här rädslan och tro lite mer på mig själv igen - livet blir så mycket lättare då.

 

jag har en intervju på tisdag. en intervju för ett sjukgymnastjobb på en vårdcentral, för att täcka en pappaledighet. jag vill ha jobbet. jag SKA ha jobbet. jag kan inte tänka på något annat just nu. jag hoppas riktigt mycket på det här, vilket jag egentligen inte vill göra av rädsla för besvikelse. MEN nu är det faktiskt så att det här lilla hoppet har fått mig att må bättre de senaste dagarna. hopp är faktiskt något bra, inte något dåligt.