emma.k

jag är inte dum. inte egentligen.

jag vet att det inte är någon idé att oroa sig när man kan fokusera på ljuspunkter

och visst vet jag att det finns miljoner människor där ute som har tusen gånger större bekymmer.

jag vet att man inte ska älta för mycket, eller bara längta framåt. man ska leva här och nu, ta en dag i taget.

 

men, nu är det så att jag är dum. om det är mitt undermedvetna eller mitt känsloliv (är det kanske samma sak?) som ställer till det vet jag inte.

hur mycket jag än tänker eller intalar mig själv positiva saker, så reagerar jag inte känslomässigt. den där ångestklumpen är kvar, tårarna vill tränga ut, den förlamande tröttheten komemr och går, och den där jobbiga känslan av tomhet.

känslan av att känna så mycket samtidigt som man inte känner något alls. det låter helt knäppt och är väl inte logiskt för fem öre.

 

men kanske är jag inte logisk.

jag är jag, och jag fungerar väl inte som alla andra.

jag tycker inte ett dugg synd om mig. jag hatar att få andras personers medömkan.

men man kan faktiskt känna sorg, utan att tycka synd om sig själv.

mina känslor är vad de är, jag kan inte styra över dom. andra människor kanske kan det, min inte jag.

 

det är klart att jag har massa ljuspunkter kvar. men de lyser inte lika starkt längre, för jag har annat som tynger och mörkar ner.

jag är helt enkelt inte lycklig just nu. jag är väldigt orolig för min framtid, för hans framtid. för hans mående, hans liv. jag känner sorg, för det känns som att jag har misslyckats och som att det är en riktigt stor bit av mig som fallit bort.

saker som jag sätter stort värde på går inte så bra just nu.

 

jag är inte logisk, jag är dum.

allt det här är dumt.