emma.k

Har haft löjligt lite patienter idag. Hade få att börja med så blev det dessutom att återbud på det. Jahopp. Mer tid till administrativt arbete, såsom grundträningsprogram, ryggcity-bloggen och lite övningar som så småningom ska upp på hemsidan. Är inte fel med lite andrum heller, men det är fasen segt att mest sitta vid datorn hela dagen. 

 

Har just tryckt i mig finn crisp med kokt ägg, cashewnötter och en apelsin, och tänkte förflytta min rastlösa kropp bort till gymmet. Cx och spinning står på schemat idag = grym bålträning, konditionsträning och och mjölksyra. 

 

 

idag kom äntligen samtalet - och jag fick jobbet!

25e mars börjar jag jobba på finspångs vårdcentral.

jag är så GLAD!

 

 

 

fyra saker som förpestar min tillvaro:

- cancer + låga trombocytvärden

- dålig sömn i kombination med uppstigning 05.30

- brist på jobb (ffa som sjukgymnast)

- samtalet som aldrig kommer

 

två saker som förgyller min tillvaro:

- min starka familj

- min underbara och fantastiska sambo, som jag inte vet vad jag skulle göra utan

väntan gör mig galen.

jag hatar att vänta.

 

det börjar likna vår ute. solsken, fågelkvitter och några plusgrader.

ändå något man borde glädjas åt.

känns dock som att ingen mängd solsken kan få mig att känna mig mindre grå just nu,

just nu rider jag på en bra känsla. jag vågar göra det, även om jag vet att det kan vända fort som bara den. jag försöker att se det positiva i tillvaron, det är det bästa jag kan göra. leva på det som är bra och jobba för att få det andra att vända, eller bara vänta ut det.

 

idag mår jag bra för att:

 

- jag gjorde bra ifrån mig på intervjun. jag har en bra känsla, mest för att jag vet att jag inte kunde gjort bättre ifrån mig. nu har jag gjort det jag kan, resten är upp till dom. GIVE ME THE JOB!!

 

- jag hälsade på mormor när jag ändå var i finspång. hon bjöd på biffar och supergod aioli. man tackar!

 

- jag har varit på ryggcity ett par timmar. inte jobbat på riktigt (det blir bara enstaka tillfällen när jag hoppar in istället för t), men jag är där och undersöker/behandlar patienter ihop med t. för erfarenhetens skull, för att lära in nytt och hålla i gång mina kunskaper, och för att det är riktigt roligt. jag mår så himla bra av det, för jag får göra det jag vill göra. där är jag sjukgymnast, och en bra sjukgymnast dessutom.

 

- jag hoppade träning idag och äter min favoritglass och tittar på sex and the city istället.

 

- snart kommer k hem, då blir det kramkalas. jag är så lycklig att jag har honom.

 

 

jag har varit den gamla glada emma idag. det har känts bra.

 

idag ska jag träna, sedan plaska i vattnet och umgås med b.k, the one and only.

en bra lördag.

 

 

 

när jag var liten var jag en väldigt vågad tjej.

visst, jag var löjligt rädd för myror och andra insekter, men bortsett från det var det inte mycket jag var rädd för.

jag var inte rädd för att prova nytt, jag var inte rädd för att misslyckas med något. ville jag hoppa högt i höjd på idrotten i skolan eller ville jag bli grym på fotboll så körde jag på det. jag trodde på det, och jag gjorde det.

 

jag har blivit feg med åldern.

jag är rädd för att satsa, för jag är rädd för att misslyckas.

jag är rädd för att tro på mig själv, för jag är rädd för att framstå som dum ifall jag inte gör något bra.

jag är rädd för att hoppas, för jag hatar besvikelsen som uppstår efteråt.

 

jag är lite trött på den där rädsan. den har förstört så himla mycket för mig. jag vet inte riktigt hur mitt självförtroende försvann. kanske är det normalt när man börjar högstadiet. jag är i alla fall lite ledsen för att mitt modiga jag från när jag var liten inte riktigt varit med mig fullt ut under min tonår och nu till vuxenlivet.

jag måste bli bättre på att skaka av mig den här rädslan och tro lite mer på mig själv igen - livet blir så mycket lättare då.

 

jag har en intervju på tisdag. en intervju för ett sjukgymnastjobb på en vårdcentral, för att täcka en pappaledighet. jag vill ha jobbet. jag SKA ha jobbet. jag kan inte tänka på något annat just nu. jag hoppas riktigt mycket på det här, vilket jag egentligen inte vill göra av rädsla för besvikelse. MEN nu är det faktiskt så att det här lilla hoppet har fått mig att må bättre de senaste dagarna. hopp är faktiskt något bra, inte något dåligt.

 

 

känslan när man inte får göra det man helst av allt vill göra.

fotboll och sjukgymnastik identifierar den jag är,

och just nu har jag inget av det.

 

känslan när man inte på långa vägar får inte så mycket pengar som man behöver för att täcka sina utgifter.

jag söker jobb varje dag och har två timanställningar som knappt inneburit något arbete.

pengar är ett stort problem.

 

känslan när en person man står nära är sjuk och man vet att det finns en risk att förlora honom.

han har maximal otur och det finns inget du kan göra för att hjälpa honom.

maktlöshet är hemskt.

 

om det bara kunde lossna för mig. om jag bara kunde få ett jobb, eller om det plötsligt skulle finnas ett behandlingsalternativ som fungerar.

om jag bara kunde bli av med den här äckliga känslan av ångest som äter upp mig, bit för bit varje dag.

om jag bara kunde få vara lycklig igen.

jag är inte dum. inte egentligen.

jag vet att det inte är någon idé att oroa sig när man kan fokusera på ljuspunkter

och visst vet jag att det finns miljoner människor där ute som har tusen gånger större bekymmer.

jag vet att man inte ska älta för mycket, eller bara längta framåt. man ska leva här och nu, ta en dag i taget.

 

men, nu är det så att jag är dum. om det är mitt undermedvetna eller mitt känsloliv (är det kanske samma sak?) som ställer till det vet jag inte.

hur mycket jag än tänker eller intalar mig själv positiva saker, så reagerar jag inte känslomässigt. den där ångestklumpen är kvar, tårarna vill tränga ut, den förlamande tröttheten komemr och går, och den där jobbiga känslan av tomhet.

känslan av att känna så mycket samtidigt som man inte känner något alls. det låter helt knäppt och är väl inte logiskt för fem öre.

 

men kanske är jag inte logisk.

jag är jag, och jag fungerar väl inte som alla andra.

jag tycker inte ett dugg synd om mig. jag hatar att få andras personers medömkan.

men man kan faktiskt känna sorg, utan att tycka synd om sig själv.

mina känslor är vad de är, jag kan inte styra över dom. andra människor kanske kan det, min inte jag.

 

det är klart att jag har massa ljuspunkter kvar. men de lyser inte lika starkt längre, för jag har annat som tynger och mörkar ner.

jag är helt enkelt inte lycklig just nu. jag är väldigt orolig för min framtid, för hans framtid. för hans mående, hans liv. jag känner sorg, för det känns som att jag har misslyckats och som att det är en riktigt stor bit av mig som fallit bort.

saker som jag sätter stort värde på går inte så bra just nu.

 

jag är inte logisk, jag är dum.

allt det här är dumt.

 

 

 

misery loves its company.

word.

 

jag känner mig så tom, samtidigt som jag är fylld av så många mörka känslor. jag är förbannad, ledsen och förtvivlad över denna hemska jävla sjukdom som har drabbat en av de viktigaste personerna i mitt liv. jag är desto mer ledsen över att denna person har sådan maximal otur.

de dåliga nyheterna vi fick idag, kom helt oväntat. som en käftsmäll, ett bakslag från ingenstans. det är så eländigt att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

 

det finns så många idioter där ute. hemska människor som gör elaka saker. varför kan inte alla dom människorna få cancer?

 

jag vet att det inte är någon idé att gnälla om att livet är orättvist, för det är inget nytt och inte heller något man kan göra något åt. kanske är det det som är värst, i allt det här. maktlösheten. jag kan inte göra någonting. ingen kan styra över det här, slumpen gjorde det här.

 

jävla helvetes skit, säger jag bara. och FUCK CANCER

i söndags bestämde jag mig för att ha en positiv vecka. att jag ska vara stark och inte låta mig slås ner av motgångar och fokusera på det som är positivt.

 

i måndags gick det utan svårigheter, då det blev klart att jag och k får en lägenhet i norrköping från första april och jag fick en arbetsintervju som personlig assistent inbokad i slutet av veckan.

 

igår var det svajigt; jag fick min första jobbdag för logent (åtta timmar), äntligen. jag fick också bekräftat att jag inte fick jobbet som sjukgymnast som jag varit på intervju för, dom valde någon med mer erfarenhet. jag vill också ha erfarenhet, men det är jävligt svårt när man inte blir anställd pga. liten erfarenhet och ung ålder. 

 

idag är det svårt; dagen började med att min jobbintervju avbokades, för dom har redan hittat en annan för jobbet. kul. jag vikarierade istället för t och höll i ett wet vest-pass (rehab i djupvattenbassäng). det var kul och samtidigt jobbigt, för det påminner mig så mycket om vad det är jag verkligen vill göra, men inte kan för att jag inte har något riktigt jobb. 

 

resten av dagen ska gå till plugg och senare ikväll fotbollsträning i snö och kyla, hemkomst 23.00. lovely.

nä, livet är inte alltid så lätt. det är faktist svårt att ha en positiv vecka just nu. men jag gör mitt bästa. jag fokuserar på att jag blir norrköpingsbo igen i april, ihop med min k. som jag längtar.

ännu en söndag där k skiljs åt, han åker till örebro och jag stannar här.

skillnaden nu är att det är sista, verkligen sista gången han åker till örebro för en arbetsvecka. på fredag har det gått 6 månader på hans vikariat. kan inte fatta att vi har klarat av det här i ett halvår, men nu har vi verkligen gjort det

så himla skönt att få vara sambos på riktigt igen.

 

imorgon är det ny vecka och nya tag. ska verkligen försöka peppa mig själv, kom igen nu!

 

igår överraskades jag av min sambo som kom hem tidigare än planerat, med en fin bukett blommor till mig.

tänk vad omtanke kan göra, en liten gest som en bukett blommor.

han är fantastisk min man, hur klyschigt det än låter så är han min klippa. min trygga, fasta punkt i livet. när annat rasar samman så finns alltid han kvar och får mig att må bättre.

 

idag har vi varit inne nästan hela dagen, pga. snökaoset. härdade ut ca 45 min promenad i snöyran, vilket var så värt för att få uppiggande och frisk luft. har annars sovit länge, pluggat, tittat på serier och bakat.

tanken med den här helgen var att försöka ta mig samman och ladda upp med ny energi. min situation är som den är, jag gör så gott jag kan för att påverka den, därför borde jag inte lägga energi på att få panik och ångest över den (vilket är betydligt lättare sagt än gjort).

 

jag vill så gärna få lite jävlar anamma och lite tro till att det löser sig, precis som alla säger till mig hela tiden. "det löser sig emma". jag vill också tro det, men jag vågar inte.

jag ska försöka våga, om det nu får mig att må bättre.

sitter och söker jobb, det har häpnadsväckande nog dykt upp två nya annonser för sjukgymnast i östergötland.

det jobbiga med att söka jobb är att mina tankar lätt svävar iväg och jag föreställer mig hur det skulle vara att arbeta som sjukgymnast på den arbetsplatsen jag söker till. tänk, ett sjukgymnastjobb på heltid!

jag vill, jag vill, jag vill det här så sjukt mycket.

jag har lagt tre år på studier och längtat efter att bli färdig för att jag ska få börja jobba. det är tortyr att inte ha något jobb och sedan lite då och då höra från lite klasskompisar att de har hittat jobb.

jag är glad för deras skull, men, jag vill ju också ha!

det är inte mycket som skulle göra mig mer lycklig än ett sjukgymnast jobb just nu.

 

 

åtta dagar har det gått sedan vi kom hem från thailand, eller paradiset som jag vill kalla det.

jag kan utan tveksamheter hävda att det är den bästa resan i mitt liv. kanske var den det för att jag åkte med min andra halva, för att thailand är ett fantastiskt land att vara på semester i, eller för att timingen var helt perfekt. en belöning efter tre års hårda studier.

 

alltså, åtta dagar sedan jag var tillbaka i verkligheten. jag trodde att jag var förberedd och hoppades att resan skulle ge mig energi och kraft att klara av den tuffa period som väntat. det har dock inte hjälpt mig så bra.

jag tappar successivt fotfästet, pendlar mellan förtvivlan/panik/hopplöshet/uppgivenhet/rädsla/oro och beslutsamhet att klara mig ur det här utan att bli galen på kuppen.

tyvärr är jag mest inne på depression mode, som ibland slår över till stress och ångest över hela min situation.

 

jag har väldigt många "tänk om"-tankar just nu.

"om jag bara kunde få jobb...", "om jag bara kunde få en lägenhet...", "om han ändå kunde bli mirakulöst frisk..", "om jag kunde bli fullt återställd...", "om motivationen och glädjen för för fotboll kom tillbaka..."

 

när jag var 15 år och besvärades av stress fick jag rådet att bara lägga energi på det jag kan påverka. jag försöker att påverka det jag kan genom att hela tiden söka jobb, leta efter lägenhet, skaka av mig mina urusla prestationer och mitt tråkiga humör på fotbollsplanen, gå till läkare fastän det kostar mig massa pengar.

att jag gör det bästa jag kan minskar inte min stress.

och det jag inte kan påverka... hjärtat har faktiskt mer att säga till om än hjärnan. mitt hjärta gör mig rädd och ängslig för en person jag älskar, som har äcklig jävla cancer som äventyrar hans liv och ser till att han ska få ett skitår pga. behandlingarnas biverkningar. jag kan inte skaka av mig sådant.

 

jag vill inget hellre än att vara stark och positiv, men jag har inte lyckats med det hittills. jag har misslyckats katastrofalt.

 

jag saknar skolan, att utföra sjukgymnastik, mina klasskamrater. jag vill tillbaka till thailand. jag vill att det ska börja vända snart. jag vill må bra igen.